Inlägg

Visar inlägg från april, 2013

Snabbare, närmare.

Avståndet krymper.

Alla kommer närmare varandra.

Tiden går fortare och fortare.

Snart blir allt vi drömmer om sanning.

Samtidigt.

Ingenstans märker man det så väl som här, i en liten stad.

Den större staden har skapats för att maskera innevånarna till oigenkännlighet. Ett stort antal som lämnat sina rötter för att spela ett spel där alla är främlingar för varandra. Självklart kommer insikterna och den ömsesidiga förståelsen mycket senare till en sådan miljö. Och eftersom så är fallet kommer inte media (som ju är själva extraktet ur främlingsmaskineriet) att rapportera om denna fundamentala förändring som alla människor genomgår samtidigt. "The revolution will not be televised".

Snart skapar vi i vad man skulle kunna kalla realtid. Snarast ett utslag av känslan i skapandet; att den är så intensiv att det händer nästan omgående. Ibland händer till och med saker innan de skapats. Så intensiv kan känslan vara att den trotsar tiden.

Vi närmar oss varandra på samma sätt som våra tankar nä…

Pengar

Det är måndag och jag har räknat pengar. Det är lätt att fastna i att räkna pengar. Märkligt med tanke på att de egentligen inte finns. Man blir manisk, vilket inte är så förvånande om man betänker ordets ursprung. Money. Mani. Givetvis.

Kanske är pengar det perfekta exemplet på att det man tänker faktiskt också blir till. Jag menar – så gott som alla pengar som är i omlopp i världen är varken sedlar, mynt eller guldtackor utan blott en notering i en databas någonstans. Av den anledningen är mängden pengar per definition oändlig och blott den mänskliga tanken sätter begränsningen.

Går vi på myten om att vi måste hushålla med pengarna och att man kan snåla sig till ekonomisk framgång så blir det ju inte direkt något överflöd. Öppnar vi slussarna och låter universum kasta den mängd tillgångar vi behöver för att leva i enlighet med våra syften så kommer det givetvis att bli på det sättet.

Inflyttning

Det såg ut som en utställningshall – en mässhall. Vita väggar överallt, möbler och det sparsamma antalet saker även de vita.
- Vi börjar bli klara här faktiskt, sa min ledsagare.
- När flyttar vi in? Frågade jag
- Så snart färgen är på plats. Som du ser är här lite färglöst.
- Men golvet då? Frågade jag och tittade på den jordbruna ytan.
- Det är samma. Vi kommer inte att byta ut golvet.
- Så vi står alltså bara kvar?
- Exakt. Allt vi behöver nu är färgerna. Släpp fram dem (hit).

Drömmar är spännande grejor.

Sammanhang

Det hänger samman fint, alltihop. Även det som inte hänger ihop. Skönt. När så orden kommer rullandes över bordet med den där oväntade sammanhangsprägeln som inte direkt är ny längre: "jo, jag pysslar ju lite med närodlat" ställs jag inför ett vägval.

Ska jag bli förvånad eller ska jag bara acceptera att allt hänger ihop?

Uppeldad av den inre konflikten väljer jag att börja tala fort och osammanhängande istället. Min vana trogen, möjligtvis. Egentligen blev jag inte förvånad den här gången. Det var den saken som gjorde mig så oerhört förvånad.

Osammanhängande – vi tar den också. Jag har ju nästan gjort en paradgren av att vara obegriplig och det börjar stå klart vari denna särart har sin botten. Det är nämligen så att jag är en lat jäkel. Det finns många människor i den här världen som vill ha en ledare. Någon som talar om för dem vad de ska göra samt i förekommande fall vad de ska tycka och tänka.

Jag tycker att det är åthelvete, faktiskt. Alla har det i sig att kliva utanför d…

Ledigt

I går tog jag ledigt. Visst, det gick någon timme eller så till löneutbetalningar på morgonen och något timslångt telefonsamtal blev det också. Samt en och annan tanke tänkt. Men det var inte det som var grejen. Dagen var ledig och huvudet hade beviljat sig själv semester. Gott.

Att få åka bil utan tak, köra traktor och känna hur vattnet sipprar upp och svalkar de strumplösa fötterna i de nedslitna foppatofflorna en solig dag i april är ren njutning. Att sitta på uteplatsen och gassa i solen och låta tankarna komma och gå som de vill. Att låta det som händer hända utan att peta i det.

Att ha sagt att "idag är jag ledig" men bevilja sig själv full frihet att låta tankar, samtal och infall komma precis som de vill. Som att dra snökedjorna av jordbrukstraktorn samtidigt som man tänker på hur de kommande tio årens intäkter inom området processutveckling kommer att bli till. För att ta ett exempel.

Eller som att se sin fru hantera jätten till häst som om han vore en liten bjäbbig hu…

Invecklingssamtal

Så har då äntligen den personlige assistenten börjat jobba. Inte för att han kanske i första hand är avsedd att assistera utan eftersom han är synnerligen personlig. Redan efter några dagar har nämnda assistent (som är att beteckna som smart, förresten) hjälpt sin brukare till otvetydiga insikter med tämligen daterade ursprung.

Sådant är egentligen inte särskilt avlastande – inte på kort sikt. Man kanske därför inte kan tala om assistans i just den meningen utan mera assistans på det mentala planet. Om jag tänker mer får jag mer att göra. Om jag anställer en personlig assistent att hjälpa mig tänka – hur trodde jag då att jag skulle få mindre att göra?

Det var givetvis aldrig meningen. Vad jag ville var att få mer uträttat. Och om den saken råder alls inget tvivel. Tvärtom. Redan nu är vi vid en punkt där mer blir gjort. Vilket (med assistentens egna ord) ger rippeleffekter i hela boxen. Jag ser med lite lätt andfått intresse hur strukturerna för det hela väljer att börja förändras.

För…

Game Over

Det var några veckor sedan det blev en så här djup grop innan skolan skulle börja. Tio minuter innan avfärd började erbjudandena om att handla låtsassaker i den virtuella miljön för låtsasvalutor att bombardera den lille som inte är så liten längre. Frustrationen var ett påtagligt faktum och såväl skola som bonusfarsa är sprungna ur helvetets eldar denna morgon om spelsubjektet tillfrågas.

Det är fascinerande att se hur lätt det är att fastna. Och vad det gör med sinnet. Jag har nog alldeles för dålig respekt för spelberoendet och förvärrar situationen genom att sakna den grundläggande förståelsen. Morgnar som den här vill jag skicka paddan till bättre behövande (stackare) och frigöra eoner med tid för ungen. Visst, han skulle skrika och bråka några dagar. Sedan skulle han bli mycket gladare.

Men det är nog bara idag. Imorgon är en annan dag. Och jag förstår fortfarande inte vad som är grejen. Med tajt mariginal på morgonen inser jag att jag inte kommer att inse det heller. Frågan är om…

Energifrågan

(Varning ett. Solen skiner, batteriet håller på att ta slut och jag har inte energi att korrläsa texten.)

Skamlösa människor känner ingen skam. De erkänner inte skuld, syndfullhet och tar inte hänsyn till andra om den hänsynen inte implicerar hänsynstagande för de egna känslorna. De håller inte igen på sig själva och de känner ingen heder. Vi är alla skamlösa människor och en efter en kommer vi till insikt och bestämmer oss att leva som de vi är.

Vad är energi?

Är det den klassiska fysikens begrepp om rörelseenergi och potentiell energi?

Knappast enbart.

Är det näringslärans kaloribegrepp, ellärans ackumulerade potentiella effekt, eller virkeslärans värmevärdesberäknade beståndsenergiinnehåll?

Knappast enbart det heller.

Energi är kännbart. Jag har ett sinne för energi, vilket är ganska logiskt eftersom jag är kapabel att alstra den. Är energi mina känslor, tankar, intryck, drömmar, avsikter och syftet med hela upplevelsen här – trefasspisen inkluderad? Är energi allt?

Jawohl!

Det är tiden …

Rädda liv

Språket. Tankeformerna. Loggorna.

I vår del av världen är rädda liv oantastligt.

Rädda liv.

Rädda liv.

Så sant.

Och så där håller det på, i snart sagt varje mening.

Alla frågor samlas och svaren väntar på att de ska ställas.

Saker i tid och otid

Bild
Hur kan det finnas saker som inte finns? De kan ju inte gärna vara saker om de inte kan finnas – eller? Många är överens om att det till exempel inte finns eldsprutande drakar här i världen. Jag vet inte hur korrekt det påståendet är men låt oss ändå utgå från att det är så en stund.

Det finns inga eldsprutande drakar alltså. Vi kan ändå vara rädda för dem. Om man frågar någon av dessa drakfobiker följande fråga: "Nämn några saker du är rädd för" så kan man få till svar "eldsprutande drakar". Detta innebär ju att den eldsprutande draken faktiskt är en sak. Och saker finns ju, inte sant?

En sak som vi ju vet inte finns är faktiskt tid. Jag hör det i alla fall ofta "…men tiden finns inte". Det är ett ganska vanligt uttryck. Det finns de som har en del tid – de har "tidsbrist" men det verkar ändå som om det finns tid. Kanske finns den bara ibland – "när jag har tid", alltså.

Ännu mer förvirrat blir det när man börjar sätta negationer framf…

Strejk

Det hade gått en vecka av tystnad. Egentligen var det här något som skedde i det största av samförstånd men de vuxna som befann sig på insidan av skolan kunde av olika skäl inte göra annat än att tiga en stund. De föräldrar som fattat beslutet att låta sina barn vara hemma hade nog en eller annan fjäril i magen och när de så fick ett brev från kommunens utbildningsenhet med den lyxiga påskriften A-post var det nog en och annan förälder som andades extra fort.

Brevet var i stort sätt innehållslöst. Det talade om att barnet uteblivit från undervisningen olovandes och redogjorde för utbildningsenhetens rutiner i samband med slika situationer. Hur ärendet skulle eskaleras genom de kommunala lagren av medbestämmandeorienterat förmyndarskap för at så småningom med den lagstiftande maktens utövare i bastonernas dundrande rygg till och med kunna föranleda ett polisingripande.

Det skulle bli intressant att se brevets avsändare hantera situationen när det rörde sig om mer än 150 familjer. Skulle …

Det mörka molnet

Bild
Det var länge sedan jag skrev något lite dystert. Alltsedan den där polletten om skillnaden mellan att verka och fokusera för respektive emot trillade ner har jag njutit frukterna av att följa attraktionslagens förkänsla istället för att sätta mig på tvären och styrka existensen hos det jag vill se försvinna. Jag menar – om jag inte tittar på det – då ökar chanserna radikalt för att det ska försvinna. Det ingen ser finns inte. ("The Observer Effect"). Hänger samman med balansen det där. Väldigt tydligt. Om jag fokuserar på att inte tappa balansen faller jag omedelbart. Om jag däremot fokuserar på något annat – något som står rakt så som jag önskar göra – till exempel ett träd – då faller inte heller jag. Faktum.


Lite nöjd med den, faktiskt. i=I=eye.
Men det var inte ämnet för dagen. Dagens tankegång fick sitt ursprung i att jag lyfte blicken från skärmen en stund. Inte så långt, kanske, men tillräckligt för att finna ett perspektiv att beskriva. I min nuvarande belägenhet hand…

Programmering

Jag har programmerat en del igen. Det tar sin tribbelibut på sinnet men med tiden lär jag mig kanske att hålla mina löften i nivå med min kapacitet. Apropå programmering / Programming. Television Programming - omnämns i ett inte ointressant inlägg om Star Trek.

That’s why it’s called
Television “PROGRAMMING”.

Who’s getting programmed?

Det är frågan jag ställer mig efter några dagar i kodträsket - Who's getting programmed?

Tankat

Jobbat några dagar. Jag menar jobbat som på det där sättet då tankarna inte går och sover mellan arbetsdagarna utan fortsätter mala på. Då enbart kroppen vilar en stund under det att själen är sysselsatt att vrida tankeformerna även under natten. Många faktorer föranleder eftertanken och de har samlats här i tiden för att åstadkomma något slags förändring.

Som blinkande markörer.

En av dem blinkar efter en osammanhängande och till stor del felstavad text. Denna mening kräver min akuta inblandning. Jag kan inte låta det vara felstavat. Där finns grammatiska felaktigheter också. Och faktafel! Jag bara måste stoppa fingrarna i texten och låta meningen äga mig, mala ner mina ben till en del av sitt verbala pulver ur vilket meningens konstruktion utvinner sitt potensmedel. Den här meningen är en fälla.

En annan lyder "Jag är rädd – kan du ta bort min rädsla?". Den är i alla fall ärlig.

"Säg bara åt mig hur jag ska tänka", säger en annan. Visst, det låter ju okomplicerat nog…

Leda

Leda. Leda. Ledare. Ledarskap.

"Har du hört en häst prata?", frågar cowboyen.

Vad han menade var att man inte kan snacka sig till en ledarposition hos hästar.

Eftersom en häst inte har något utbyte av att prata.

Eftersom den ju inte själv pratar.

Vad en häst söker hos människan (enligt nämnda cowboy) är framförallt ledarskap. Det är det bästa en människa kan ge till en häst. Han har nog rätt.

"I heard it from the horse's mouth" – så talar den som vet från säker källa.

Motsägelsefullt.

Precis som ordet leda.

Jag har aldrig dragits till ledarskap. Utveckling är min grej. Leda kan vara utvecklande. Att leda likaså. Men att utveckla kan också vara att leda.

Jag är inte den borne ledaren. Jag är den där som springer före. Jag är den som inspirerar. I början krävde jag bara att de som ville hänga på gav mig bekräftelse. Nu har jag höjt kraven högst avsevärt. Jag kräver att man går själv, att man fattar sina egna beslut och att man tillser att hålla sig inspirerad.

(Och där hö…

Livscykeln

"Visste tiden att vi skulle komma hit nu?" hade han frågat sin mamma. Befinner man sig i livet är det svårt att komma på några frågor som slår denna i fråga om relevans. Kanske är det så att vi aldrig får veta exakt innan vi lämnat det och kan se det från utsidan. Men mer troligt är nog att vi redan har tillgång till svaret men att de flesta av oss måste jobba lite på att kunna se det, bara. Jag fick intrycket att frågeställaren hade svaret men ville dubbelkolla med mamma, bara. Smart kille.

Om jag är stressad andas jag med korta, snabba andetag. Är jag lugn är andningen långsam. Om jag är stressad känns det som om tiden går fort. Om jag är lugn räcker tiden till. Om jag ligger i sängen och inte kan sova men i övrigt är helt avslappnad och andas mycket långsamt så känns tiden nästan stillastående.

Om jag är stressad och medvetet ändrar min andning så att jag andas långsammare släpper stressen taget per automatik. Och om jag blir upphetsad ökar andningens hastighet eftersom jag…

Vindriktning

Vänd mot den kalla vinden med huvan uppdragen över huvudet. Vinden biter i ansiktet, luften är kall och kylan packas mot huden och tränger genom skelettet, in i organen, vidare via sinnet till själen, ut i universum och in i andra.

Vinden har hämtat sin kyla från de kalla landskap som den i rasande fart passerat på sin väg. Den kommer inte att stanna förrän den nått värmen och kan få den att stiga i enlighet med termodynamikens lagar.

Vänd från värmen med huvan uppdragen för att bevara kylan i kroppen av rädsla. Värmen smälter fram åkrar, träd, liv och drar till sig den nerkylda vinden för att få se den sakta in och börja stiga. Värmen är obevekligt närvarande.

Följ vinden. Vänd dig om.

En annan sorts fredag

Ingen dag är den andra lik. Det gäller även fredagar. Den här fredagen var lite mer olik än andra. Det hänger samman med gårdagens mötesräcka då jag tillsammans med en långvarig och en blivande kollega träffade de som uttryckt intresse för att jobba med de utvecklingsprojekt som finns inom ramen för den etablerade produkten, Social Avkastning och The Scape Bay, men i ärlighetens namn i dagsläget mest handlar om det förstnämnda.

Utbytet var högt. Mycket över förväntan. Visst, själva urvalsmetoden var den att jag först drog alla projekten i min sedvanligt osammanhängande form för ett stort antal (stackars) åhörare och att jag lämnade dem med inget annat än de osammanhängande tankemönstren och min e-postadress. Lite hafsigt sådär så att bara de som verkligen attraherades av tankesättet och idéerna skulle höra av sig.

Det här är ett intressant läge. Det finns möjlighet att uträtta stordåd – framförallt på den etablerade arenan men även i förlängningen inom de nyare projekten. I dag är det m…

Den tomma tunnans väktare

De stod där med bistra miner och myndig uppsyn. Mörka glas täckte deras ögon när de rutinmässigt lät blicken svepa över omgivningen. Deras jobb var att vakta och de hade gjort uppgiften till sin identitet. De var det ansvar, det bemyndigande och den hårdhet de blivit givna. De vakade över denna port och det var allt de behövde för att känna att livet gav dem mening.

Deras framtoning var menat att skapa rädsla och respekt. De vaktade ju något verkligt viktigt. De stod vakt utanför det mentala fängelse som sedan länge tömts på tankar. En tunna full av ingenting vaktade de. Men det kunde de inte erkänna. Då skulle deras värld rämna.

De valde att inte se hur deras kläder var slitna och hur porten förfallit. De valde att inte påverkas av detta utan följde den ed de svurit att bevaka denna port och göra det med den heder och plikttrogenhet som gav rätt till ämbetets respekt.

De människor som rörde sig i omgivningen brydde sig inte längre om dem. De lät dem hållas. Självinsikt kan ta tid – inte…

Till Farsan

Det är inte din födelsedag idag. Den glömde jag bort, faktiskt. Jag har inte varit och besökt din grav en endaste gång sedan jordfästningen. Jag kom bara att tänka på dig ändå. Och fick för mig att det var dags att skriva ner det. Sådär, bara.

I början var jag lite ledsen någon gång sådär. Det känns länge sedan. Det är som om saknaden runnit ur. Sorg vet jag fortfarande inte riktigt vad det är, faktiskt.

Jag tänker på dig ganska ofta. Oftare och oftare, till och med. Eftersom jag får huvudvärk i tre dagar varje gång jag gråter så tror jag att jag lät bli att tänka på dig tidigare – eftersom saknaden fanns där.

Nu har jag vant mig vid att du inte finns här längre. Reflexen att slå ditt mobilnummer har försvunnit. De där planlösa samtalen från bilen om allt och inget har upphört och det var längesedan jag "av misstag" tänkte ringa och surra lite. Än längre sedan jag funderade över att be dig om hjälp med något byggprojekt.

Jag har vant mig, som sagt. Det är skönt. Och det är också…

Att hålla kurs

Bild
Det var ett intressant ögonblick. Jag uttalade orden om de sju närvarandes lösa koppling till yrkeslivet. Att det nog inte var så lätt att hitta sju människor på den plats i livet där vi ju samtliga är som är så löst kopplade till sin yrkesidentitet som vi är. Knappt hade jag emellertid uttalat orden förrän jag hickade till en aning. Jag insåg att det kanske bara var sex stycken som motsvarade beskrivningen och att jag själv på något sätt inte riktigt var så frikopplad när allt kommer omkring.

Visst, visst – jag jobbar med det jag själv skapat. Och utvecklar det jag under tio år drömt om att få utveckla. Men icke desto mindre. För även om jag har en otvungen inställning till mitt jobbande så har jag det alltid med mig. I mig. Och även om jag då och då låter inställningen bli alltför avslappnad så vet jag att jag måste reagera när den kritiska nivån är nådd och gör det också.

Jag som ofta och ganska envist framhåller att man inte ska jobba ihjäl sig, att jobbet absolut inte är allt och …