Till Farsan

Det är inte din födelsedag idag. Den glömde jag bort, faktiskt. Jag har inte varit och besökt din grav en endaste gång sedan jordfästningen. Jag kom bara att tänka på dig ändå. Och fick för mig att det var dags att skriva ner det. Sådär, bara.

I början var jag lite ledsen någon gång sådär. Det känns länge sedan. Det är som om saknaden runnit ur. Sorg vet jag fortfarande inte riktigt vad det är, faktiskt.

Jag tänker på dig ganska ofta. Oftare och oftare, till och med. Eftersom jag får huvudvärk i tre dagar varje gång jag gråter så tror jag att jag lät bli att tänka på dig tidigare – eftersom saknaden fanns där.

Nu har jag vant mig vid att du inte finns här längre. Reflexen att slå ditt mobilnummer har försvunnit. De där planlösa samtalen från bilen om allt och inget har upphört och det var längesedan jag "av misstag" tänkte ringa och surra lite. Än längre sedan jag funderade över att be dig om hjälp med något byggprojekt.

Jag har vant mig, som sagt. Det är skönt. Och det är också mycket lättare att minnas dig nu när saknaden inte längre är så stor. Jag ser dig på ett nytt sätt. Jag ser vad du gjort för mig och kan känna en djupare tacksamhet för allt du gjort för mig än vad jag kunde göra när du levde.

Sättet jag ser det är lika enkelt som självklart – jag ser saker hos mig själv som påminner om dig. Och tydligast är de där sakerna i gränssnittet med Casper (han är vansinnigt lång nu och pratar engelska, men det har du ju säkerligen koll på). När något verkligen funkar, när vi har riktigt, riktigt kul eller när jag kan hjälpa honom med något då ser jag dig i mig och det gör mig lyckligare än något annat.

Jag ser nu att jag fick följa med på din resa. Resan du gjorde här när jag var liten. Hur du upptäckte världen och förstod vad alltihop var för något – kanske inte ända ut i de subatomära fingerspetsarna – men tillräckligt för att du själv skulle finna den där lugna, glada tryggheten och balansen som du hade större delen av den del av ditt liv som jag kan minnas.

Den drev mig till vansinne, den där tryggheten. Den var källan i din optimism, en optimism som retade mig när jag kommit ut ur rädslan och undrade vems fel det var att jag hade varit rädd. Din optimism var det sista jag tyckte mig behöva just då. Nu ser jag ju bilden annorlunda. Men inser att vi var tvungna att ha det så en tid för att jag skulle kunna förstå den och själv en dag kunna erhålla den där känslan i mig. Det behövdes en motreaktion på motreaktionen.

Pusselbitar – du gav mig pusselbitar. Delar som seglar upp i en helhet jag givetvis inte sökt men som jag just därför kommit att befinna mig i. Pusselbitarna. Små saker du sagt när vi suttit i bilen du och jag. Saker jag kommit ihåg utan att komma ihåg det. Saker som verkade meningslösa som nu fått mening. De är några stycken, de där pusselbitarna.

Tack för att jag fick sitta med dig i baklastaren på din resa. Tack för att jag fick åka med dig på dina resor på mina lov, lyssna till din röst från baksätet där jag byggde pneumatiskt lego. Tack för all värme, alla pusselbitar och all den trygga optimism jag har fått. Det du givit mig fortsätter du att ge mig även om du inte är här.

De flesta dagar tänker jag inte ens på dig, längre. Men jag känner dig alltid. Du finns här inuti hela tiden och den känslan gör mig allt annat än ledsen. Den gör mig berusad av lycka, tacksamhet och glädje.

Tack ska du ha. Här är ditt favoritinlägg från den här bloggen: Tjurskit. När du läste det hade du exakt tre månader kvar att leva. Du visste – höll det för dig själv – och skrattade. Jag kan fortfarande höra ditt skratt från den gången. En gång av oräkneliga. Tack för att du är med mig. Och tack för att jag fick minnas dig lite extra idag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter