Inlägg

Visar inlägg från februari, 2009

Din

Den har sina händer i ett perfekt stryptag runt min hals. Andningen är svår, mycket, mycket svår. Händerna kan knappt göra som de blir tillsagda. Åtrån har kopplat greppet och låter mig inte vila.
Denna fasansfulla känsla, så oändligt mycket större än jag någonsin tidigare erfarit. Och just åtrå. Inte lust, njutningslystnad, hängivenhet utan just bara åtrå. I sin renaste och mest obevekliga form.
Jag upphör att existera kring denna känsla. Den äger mig totalt och inte förrän mina händer fått smeka din hud, mina läppar fått smaka dina bröst, min tunga fått kyssa din mynning och erfara din smak och jag inneslutits i din hetta. Inte förrän vi förenats och i en skälvande sammansmältning som får ge allt detta utlopp kommer jag att kunna andas igen.
Jag vet det helt säkert nu. Jag kommer att kunna vara dig trogen. För även om lust och attraktion kanske skulle kunna växa på annat håll så äger du åtrån. Och denna åtrå är det starkaste jag någonsin känt - i samma fåra som känslan av att älska…

Hur kunde du?

Vi träffas ibland - eftersom vi måste. Eftersom du inte vill ge dig av. Din förebråelse når fram. Men väl där vinner den ingen sympati. Däremot motsatsen, ackompanjerat av dess upprinnelse och motiv.
Tidigt, tidigt gick du över gränsen. Därefter flyttade du den - åt mitt håll. Gav mig mindre och mindre yta att vistas på. Hjälpte mig att bygga egna världar vars ingångar jag satte där du inte kunde leta. I det du beslutat inte fanns som en lösning på din egen otrygghet.
När du inte förstod blev du rädd och därigenom arg. När jag läste vackra ord kände du dig hotad. När jag skrev dem var det ännu värre. Musiken skar i dina öron eftersom jag älskade den. Min passion skrämde dig. Min eld gav dig brännsår. Min eufori skrämde dig.
Jag stannade själv kvar och kan inte förebrå dig någonting. Trodde nog att jag skulle komma att begripa såsmåningom, att jag skulle kunna växa i tvångströjan, att mitt sinne skulle mogna, stanna, landa. Trodde att jag skulle kunna sluta leva.
Nu ser jag saken i et…

Vibrationen

Det börjar klarna. Kanske försvinner behovet av denna ventil, vi får se.
Syftet med vad som varit - det som jag tillåtit mig men också tillåtit vara otillåtet.  Det senare kanske som en hämnd på de hämmade - som sökte kontrollera mig och trodde att man kunde äga någon annan. Men i allt väsentligt, mitt eget sökande.
Sökandets irrvägar som fann varandra, blev från löv till allt starkare grenar till en stam. Sinne. Skönhet. Linjer. Libido. Djup, djup lust, utövad på kammen av den psykiska och fysiska retningens våg. Jag sökte en vibration. Den vackraste.
Med insikten kom uppgivenheten. Den, heta, lila, oändligt avancerade och därigenom fullkomligt enkla vibration jag såg var ouppnåelig. Dess personifiering tycktes fullkomligt orimlig. Jag sökte, smakade enskilda vågor men upplevde inte den kontinuerliga vibrationen.
Men sökandet upphörde inte - så länge jag andades sökte jag - medvetet eller undermedvetet. Irriterade. Sökandet tog tid, frestade hårt på sinnet och gnagde stora hål i var…

Hon är en fullkomlig galning

Hon känner gränserna men låter dem inte komma i vägen. Hon låter kreativitet, lust och kärlek styra stegen. Hon smakar, petar och känner efter istället för att döma eller tycka på avstånd. Hon är erfaren. Hon är verbal och snabb, påhittig och opportunist. Hon känner sina gränser. Hon blundar aldrig. Uppriktig men tyst. Hon matar aldrig någonsin oron.
Hon lägger märke till oväsentligheterna och memorerar dem. Söker inkonsekvenserna, underfundigheterna och ifrågasättandet av ifrågasättandena. Hon har en aldrig tidigare skådad fantasi och inlevelseförmåga.
Hon är alldeles underbar att leka med. Hon är som jag. Och hon är fullkomlig för mig. Vilket gör henne till en fullkomlig galning. Följaktligen älskar jag henne. Fullkomligt.