Vibrationen

Det börjar klarna. Kanske försvinner behovet av denna ventil, vi får se.

Syftet med vad som varit - det som jag tillåtit mig men också tillåtit vara otillåtet.  Det senare kanske som en hämnd på de hämmade - som sökte kontrollera mig och trodde att man kunde äga någon annan. Men i allt väsentligt, mitt eget sökande.

Sökandets irrvägar som fann varandra, blev från löv till allt starkare grenar till en stam. Sinne. Skönhet. Linjer. Libido. Djup, djup lust, utövad på kammen av den psykiska och fysiska retningens våg. Jag sökte en vibration. Den vackraste.

Med insikten kom uppgivenheten. Den, heta, lila, oändligt avancerade och därigenom fullkomligt enkla vibration jag såg var ouppnåelig. Dess personifiering tycktes fullkomligt orimlig. Jag sökte, smakade enskilda vågor men upplevde inte den kontinuerliga vibrationen.

Men sökandet upphörde inte - så länge jag andades sökte jag - medvetet eller undermedvetet. Irriterade. Sökandet tog tid, frestade hårt på sinnet och gnagde stora hål i vardagen. Fick mig att fly allt längre bort. Omdefiniera.

Så dök vibrationen upp. Startade som en kittling, fortplantade sig genom orden, sinnet, fantasin, lusten. For genom muren med obeveklig kraft hämtad ur sin egen orimlighet och ut på andra sidan i en helhet som vibrerar. I den vackraste av alla skepnader. Fullkomligheten.

Hennes linjer är de jag alltid sökt. Hennes sinne, libido och skönhet likaså. Hur hon blivit den hon blivit, hur hon tillåtit sig. Hon är vibrationen och hon är vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Aldrig kommer jag att tillåta otillåtenheten igen.