Nils Erik Wallman

Den varma skogssluttningen ett stenkast från motorvägen. Två cyklar i dikeskanten. Hon och jag och en PET-flaska med vin. Vi hittade inte någon svamp. Men vi hittade blåbär. Vinet och bärens socker gjorde oss berusade. Vi vinglade vidare i skogen och hem och vi älskade som bara vi kan. Berusade, förälskade i varandra, oss själva, livet, den tidiga hösten och i blåbär. Det var ett av tusen ögonblick. Det var alldeles nyss. Det kommer alltid att finnas. Sett från den glasade vägen syns de där än. Universums två lyckligaste stjärnskott - två blåbär. Fruset eller inte så kommer riset alltid att dansa av vår kärleks beröring. Det tar aldrig slut.

Ägnade dagens sjunde kopp kaffe åt att läsa min egen blogg. Återupptäcka. Och hittar små saker här som kan användas på andra platser. Hej, bloggen. En vacker dag kanske jag skriver här igen. Stark, välmående och balanserad. Kär, trygg och förälskad. Nyfiken, tillfreds och på väg. Upptagen, ansvarstyngd och full av hyss. Drömmande, varande och rik på minnen. Sårbar, ifrågasättande och obeveklig. Lycklig, tänkande och reflekterande. Stilla, oscillerande och i varje andetag. Man frågar mig efter vägen. Och jag är gärna svaret skyldig.