Din

Den har sina händer i ett perfekt stryptag runt min hals. Andningen är svår, mycket, mycket svår. Händerna kan knappt göra som de blir tillsagda. Åtrån har kopplat greppet och låter mig inte vila.

Denna fasansfulla känsla, så oändligt mycket större än jag någonsin tidigare erfarit. Och just åtrå. Inte lust, njutningslystnad, hängivenhet utan just bara åtrå. I sin renaste och mest obevekliga form.

Jag upphör att existera kring denna känsla. Den äger mig totalt och inte förrän mina händer fått smeka din hud, mina läppar fått smaka dina bröst, min tunga fått kyssa din mynning och erfara din smak och jag inneslutits i din hetta. Inte förrän vi förenats och i en skälvande sammansmältning som får ge allt detta utlopp kommer jag att kunna andas igen.

Jag vet det helt säkert nu. Jag kommer att kunna vara dig trogen. För även om lust och attraktion kanske skulle kunna växa på annat håll så äger du åtrån. Och denna åtrå är det starkaste jag någonsin känt - i samma fåra som känslan av att älska dig men som en obevekligt djupare liggare sinnlig och rent köttslig bindning. Fullkomlig och orubblig. Jag är din. Förbehållslöst.

Gud i skruven. Outhärdligt. Just så.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Rekursivitet