Hur kunde du?

Vi träffas ibland - eftersom vi måste. Eftersom du inte vill ge dig av. Din förebråelse når fram. Men väl där vinner den ingen sympati. Däremot motsatsen, ackompanjerat av dess upprinnelse och motiv.

Tidigt, tidigt gick du över gränsen. Därefter flyttade du den - åt mitt håll. Gav mig mindre och mindre yta att vistas på. Hjälpte mig att bygga egna världar vars ingångar jag satte där du inte kunde leta. I det du beslutat inte fanns som en lösning på din egen otrygghet.

När du inte förstod blev du rädd och därigenom arg. När jag läste vackra ord kände du dig hotad. När jag skrev dem var det ännu värre. Musiken skar i dina öron eftersom jag älskade den. Min passion skrämde dig. Min eld gav dig brännsår. Min eufori skrämde dig.

Jag stannade själv kvar och kan inte förebrå dig någonting. Trodde nog att jag skulle komma att begripa såsmåningom, att jag skulle kunna växa i tvångströjan, att mitt sinne skulle mogna, stanna, landa. Trodde att jag skulle kunna sluta leva.

Nu ser jag saken i ett annat ljus med livet pulserande. Din förebråelse gör mig uppriktigt arg. Hur kunde du? Du ville döda mitt sinne för att passa in i din inskränkta värld. Du förstod inte men ändå fördömde du - just därför. Trycket du applicerade - om du bara anat vart det ledde.

Jag förstår att din osäkerhet ägde dig och jag har sett var det kommer ifrån. Jag är färdig med dig sedan länge. Det är där i förebråelsen som du får mig att minnas. Du väcker en mycket mörk och djup ilska. Jag känner förebråelse en stund. Men så försvinner den. Allt fortare.

Med ödmjukheten på behörigt avstånd; Det finns stora och små människor. Det finns små människor som tror att de själva kan bli stora genom att krympa de som redan är det. Det finns de som delar med sig av sin storhet. Stor eller liten, inget man väljer. Men allt därutöver.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Rekursivitet