Game Over

Det var några veckor sedan det blev en så här djup grop innan skolan skulle börja. Tio minuter innan avfärd började erbjudandena om att handla låtsassaker i den virtuella miljön för låtsasvalutor att bombardera den lille som inte är så liten längre. Frustrationen var ett påtagligt faktum och såväl skola som bonusfarsa är sprungna ur helvetets eldar denna morgon om spelsubjektet tillfrågas.

Det är fascinerande att se hur lätt det är att fastna. Och vad det gör med sinnet. Jag har nog alldeles för dålig respekt för spelberoendet och förvärrar situationen genom att sakna den grundläggande förståelsen. Morgnar som den här vill jag skicka paddan till bättre behövande (stackare) och frigöra eoner med tid för ungen. Visst, han skulle skrika och bråka några dagar. Sedan skulle han bli mycket gladare.

Men det är nog bara idag. Imorgon är en annan dag. Och jag förstår fortfarande inte vad som är grejen. Med tajt mariginal på morgonen inser jag att jag inte kommer att inse det heller. Frågan är om jag faktiskt måste börja spela för att begripa. Kanske gör jag det annars alltför enkelt för mig med mina känslokalla sjuttiotalistfasoner. Att skänka paddan till bättre behövande är givetvis ett omänskligt övertramp av obeskrivbara proportioner.

Men irriterad över sakernas tillstånd blev jag. Och tidstjuvar i alla dess former är jag väldigt benägen att städa bort. Faktum.