Den tomma tunnans väktare

De stod där med bistra miner och myndig uppsyn. Mörka glas täckte deras ögon när de rutinmässigt lät blicken svepa över omgivningen. Deras jobb var att vakta och de hade gjort uppgiften till sin identitet. De var det ansvar, det bemyndigande och den hårdhet de blivit givna. De vakade över denna port och det var allt de behövde för att känna att livet gav dem mening.

Deras framtoning var menat att skapa rädsla och respekt. De vaktade ju något verkligt viktigt. De stod vakt utanför det mentala fängelse som sedan länge tömts på tankar. En tunna full av ingenting vaktade de. Men det kunde de inte erkänna. Då skulle deras värld rämna.

De valde att inte se hur deras kläder var slitna och hur porten förfallit. De valde att inte påverkas av detta utan följde den ed de svurit att bevaka denna port och göra det med den heder och plikttrogenhet som gav rätt till ämbetets respekt.

De människor som rörde sig i omgivningen brydde sig inte längre om dem. De lät dem hållas. Självinsikt kan ta tid – inte sällan flera liv – och att vakta en tom tunna kan vara en väl så uppbygglig erfarenhet i det långa loppet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion