Snabbare, närmare.
Avståndet krymper.
Alla kommer närmare varandra.
Tiden går fortare och fortare.
Snart blir allt vi drömmer om sanning.
Samtidigt.
Ingenstans märker man det så väl som här, i en liten stad.
Den större staden har skapats för att maskera innevånarna till oigenkännlighet. Ett stort antal som lämnat sina rötter för att spela ett spel där alla är främlingar för varandra. Självklart kommer insikterna och den ömsesidiga förståelsen mycket senare till en sådan miljö. Och eftersom så är fallet kommer inte media (som ju är själva extraktet ur främlingsmaskineriet) att rapportera om denna fundamentala förändring som alla människor genomgår samtidigt. "The revolution will not be televised".
Snart skapar vi i vad man skulle kunna kalla realtid. Snarast ett utslag av känslan i skapandet; att den är så intensiv att det händer nästan omgående. Ibland händer till och med saker innan de skapats. Så intensiv kan känslan vara att den trotsar tiden.
Vi närmar oss varandra på samma sätt som våra tankar närmar sig förverkligande. Skeendena hänger ihop och eftersom så många vågat komma närmare inpå sig själva så har tiden plockat upp fart och skapandet kunnat träda fram från dimmorna och visa att det är alltings ursprung. Självbilden är början. Därpå vilar världsbilden.
Och den börjar ju se alldeles ohyggligt trevlig ut.
Avstånd – i tid eller i materiell bemärkelse – är ett övergående fenomen.
För det är dit det leder – hastighetsökningen. Vi upplever den så eftersom den står i relation till begreppet tid, men när vi kommer fram till nollpunkten – eller kanske snarare dess alternativa benämning – den oändligt snabba tiden – så ser vi all tid samtidigt och byter riktning i upplevelsen.
När alla våra drömmar inträffar samtidigt. Då går det inte undan längre. Då har vi klivit över.
Men frågan är om det inte är själva sträckan fram dit som räknas. Den kittlande och lekande sträckan av symmetriska upptäckter och då den hisnande känslan av att allt hänger ihop får breda ut sig över mänskligheten. Att få leva precis just nu – vilken ohygglig ynnest.
Alla kommer närmare varandra.
Tiden går fortare och fortare.
Snart blir allt vi drömmer om sanning.
Samtidigt.
Ingenstans märker man det så väl som här, i en liten stad.
Den större staden har skapats för att maskera innevånarna till oigenkännlighet. Ett stort antal som lämnat sina rötter för att spela ett spel där alla är främlingar för varandra. Självklart kommer insikterna och den ömsesidiga förståelsen mycket senare till en sådan miljö. Och eftersom så är fallet kommer inte media (som ju är själva extraktet ur främlingsmaskineriet) att rapportera om denna fundamentala förändring som alla människor genomgår samtidigt. "The revolution will not be televised".
Snart skapar vi i vad man skulle kunna kalla realtid. Snarast ett utslag av känslan i skapandet; att den är så intensiv att det händer nästan omgående. Ibland händer till och med saker innan de skapats. Så intensiv kan känslan vara att den trotsar tiden.
Vi närmar oss varandra på samma sätt som våra tankar närmar sig förverkligande. Skeendena hänger ihop och eftersom så många vågat komma närmare inpå sig själva så har tiden plockat upp fart och skapandet kunnat träda fram från dimmorna och visa att det är alltings ursprung. Självbilden är början. Därpå vilar världsbilden.
Och den börjar ju se alldeles ohyggligt trevlig ut.
Avstånd – i tid eller i materiell bemärkelse – är ett övergående fenomen.
För det är dit det leder – hastighetsökningen. Vi upplever den så eftersom den står i relation till begreppet tid, men när vi kommer fram till nollpunkten – eller kanske snarare dess alternativa benämning – den oändligt snabba tiden – så ser vi all tid samtidigt och byter riktning i upplevelsen.
När alla våra drömmar inträffar samtidigt. Då går det inte undan längre. Då har vi klivit över.
Men frågan är om det inte är själva sträckan fram dit som räknas. Den kittlande och lekande sträckan av symmetriska upptäckter och då den hisnande känslan av att allt hänger ihop får breda ut sig över mänskligheten. Att få leva precis just nu – vilken ohygglig ynnest.
Kommentarer
Skicka en kommentar