Tankat

Jobbat några dagar. Jag menar jobbat som på det där sättet då tankarna inte går och sover mellan arbetsdagarna utan fortsätter mala på. Då enbart kroppen vilar en stund under det att själen är sysselsatt att vrida tankeformerna även under natten. Många faktorer föranleder eftertanken och de har samlats här i tiden för att åstadkomma något slags förändring.

Som blinkande markörer.

En av dem blinkar efter en osammanhängande och till stor del felstavad text. Denna mening kräver min akuta inblandning. Jag kan inte låta det vara felstavat. Där finns grammatiska felaktigheter också. Och faktafel! Jag bara måste stoppa fingrarna i texten och låta meningen äga mig, mala ner mina ben till en del av sitt verbala pulver ur vilket meningens konstruktion utvinner sitt potensmedel. Den här meningen är en fälla.

En annan lyder "Jag är rädd – kan du ta bort min rädsla?". Den är i alla fall ärlig.

"Säg bara åt mig hur jag ska tänka", säger en annan. Visst, det låter ju okomplicerat nog men ingen kan lära någon annan att tänka. Det måste man tänka ut själv. Själva situationen är svår, det är därför frågan glidit fram under markören och där står den nu och blinkar utan att ens ha tryckt dit en punkt, eller skulle det kanske ha varit ett utropstecken. Sannolikt var det svårt att bestämma sig.

Det handlar om design, arkitektur och strategi. Men mest av allt handlar det om människor. Sammanflätat och utformat till en väldigt intressant utmaning som faktiskt – som sådan – hänger ihop. De stirrar på mig och följer blicken. "Det var den här situationen du ville ha, inte sant?" säger en röst bakom mig. Jo, det stämmer väl. Att landa alla de uppkastade bollarna blir en intressant övning.

Svaren på alla frågor är ja, dessutom. Som om restriktionernas närvaro upphäfts och omöjligheternas blockad är avblåst. I teorin, i alla fall. Står mig fritt att sätta foten där jag anser att jag vågar sätta den och helt plötsligt återvänder faktorn risk till arenan. Intressant.

Det är ju en reflektion, alltihop. Markörerna blinkar eftersom de vill säga mig något – de vill ge mig möjligheten att svara på frågor jag ställt men som jag inte är medveten om förrän jag svarat på dem. När det är utklarat kommer jag att se de raka linjerna mellan sambanden och utbrista "aha!".

Men där är jag inte ännu.

Och eftersom jag sitter fast i den första fällan några dagar till så sker själva tankearbetet på frustrerad övertid. Vilket mycket väl skulle kunna vara meningen. Hur skulle något annat ens kunna vara möjligt?

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter