En annan sorts fredag

Ingen dag är den andra lik. Det gäller även fredagar. Den här fredagen var lite mer olik än andra. Det hänger samman med gårdagens mötesräcka då jag tillsammans med en långvarig och en blivande kollega träffade de som uttryckt intresse för att jobba med de utvecklingsprojekt som finns inom ramen för den etablerade produkten, Social Avkastning och The Scape Bay, men i ärlighetens namn i dagsläget mest handlar om det förstnämnda.

Utbytet var högt. Mycket över förväntan. Visst, själva urvalsmetoden var den att jag först drog alla projekten i min sedvanligt osammanhängande form för ett stort antal (stackars) åhörare och att jag lämnade dem med inget annat än de osammanhängande tankemönstren och min e-postadress. Lite hafsigt sådär så att bara de som verkligen attraherades av tankesättet och idéerna skulle höra av sig.

Det här är ett intressant läge. Det finns möjlighet att uträtta stordåd – framförallt på den etablerade arenan men även i förlängningen inom de nyare projekten. I dag är det mest att kunna utveckla mer kring den etablerade produkten som kittlar vid sidan av det uppenbara – att lära känna nya människor och sinnen innanför arenans gräns. Det har varit något av en frustration genom åren att inte riktigt kunna bränna på i den omfattning jag har haft ambitionen att göra. En frustration som tagit sin tribut på kreativiteten och ledarskapet.


Men det är klart. Takten avgörs ju inte alls enbart av hur många som kan realisera tankar och idéer jag själv bär på – vare sig jag är dess uppkomst eller har övertagit den bärande rollen av en annan påhittare. Förverligande av idéer handlar kanske i större omfattning om att dess omvärld – hela universum faktiskt – ska hamna i det läge då det är menat att det ska bli av. Och för det kringliggande är det viktigt att först belysa detaljerna. Att belöna genom att belysa möjligheten att klara av små saker så att stora saker kan växa utan att någon behöver lägga märket till det. Det är ju bara så stora saker kan byggas egentligen – på gott och ont.


Nu står jag alltså där med en knippa möjligheter igen och får ta och bestämma mig för i vilken omfattning foten ska pressas mot gaspedalen. Det hänger helt och hållet samman med vilken insats jag själv är beredd att göra. Sommaren är till för att dricka vin – den saken har redan konstaterats. Vin och bilkörning hör inte ihop.

Samtidigt är det uppstådda läget ett jag efterlyst under lång tid. Ett läge ur vilket ett nytt läge lätt kan uppstå – det av mig så hett eftersträvade läget där vi revolverat ett varv och där mönstren är det som utvecklas och inte det som realiserar dem. Att lyfta nivån i utvecklingen är vad som skulle kunna få mig att på sikt bibehålla intresset för det jag kallar jobb.

Det ska tänkas, således. Tänkas igenom. Men kanske mest av allt ska magkänslan få säga sitt om det hela. Jag ber att få gratulera mig själv till att ännu en gång ha hamnat i en situation som precis överensstämmer med vad jag önskat. En situation som gör det möjligt att – om jag blundar – se linjerna mellan de granulat av sammanhang som aggregerats utefter verklighetens yta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter