Ledigt

I går tog jag ledigt. Visst, det gick någon timme eller så till löneutbetalningar på morgonen och något timslångt telefonsamtal blev det också. Samt en och annan tanke tänkt. Men det var inte det som var grejen. Dagen var ledig och huvudet hade beviljat sig själv semester. Gott.

Att få åka bil utan tak, köra traktor och känna hur vattnet sipprar upp och svalkar de strumplösa fötterna i de nedslitna foppatofflorna en solig dag i april är ren njutning. Att sitta på uteplatsen och gassa i solen och låta tankarna komma och gå som de vill. Att låta det som händer hända utan att peta i det.

Att ha sagt att "idag är jag ledig" men bevilja sig själv full frihet att låta tankar, samtal och infall komma precis som de vill. Som att dra snökedjorna av jordbrukstraktorn samtidigt som man tänker på hur de kommande tio årens intäkter inom området processutveckling kommer att bli till. För att ta ett exempel.

Eller som att se sin fru hantera jätten till häst som om han vore en liten bjäbbig hund. Bevittna deras gemensamma förtjusning över att ha upptäckt att det är mycket roligare att rida om man slipper ha ett obekvämt bett i munnen. Och så har hon nya ridbyxor också. De gör henne milt uttryckt rättvisa. Sådant gör ju inte heller saken sämre.

Sa jag att jag åkte nercabbat och hämtade ungar? Det tål att upprepas. Jag handlade först och skulle försöka få ner inköpen i bakluckan där ju taket också bor. De två paketen kebab försvann fint i glipan. Tomaterna likaså, men de bägge burkarna turkisk yoghurt gick inte på villkors vis in. En och annan iakttagare skrattade muntert när jag med viss ansträngning fiskade fram kebaben igen och knöt ihop matpåsen för placering i baksätet med en lyckligt uppgiven min. Var och en som en solig (och ledig) dag i april stått i valet mellan praktisk och taklöst underbar vet att man i dryga 100% av fallen väljer taklöst underbar.

Det fanns några minuter över så jag försåg mig med kaffe hos en tillsynes mycket nöjd tillika för dagen friställd personlig assistent och styrde därefter den taklösa kosan till arenan där det myllrade av småttingar. Till all lycka fick jag med mig tre stycken ut och i väntan på den enes far tillika min basmullrande svåger passade vi på att härja på gräsmattan utanför. Att härja med ungar är omåttligt roligt. En typisk sak man gör på sin lediga dag. Liksom att höra dem vråla sin förtjusning över taklöshet åt var och en som befann sig på trottoaren. Prima.

Tankarna kring spelet och dess fortsättning fanns där men bäddades in i en mjukt gungande sjö av tålamod. Måhända kallas det perspektiv när allt kommer omkring. Det är stora förändringar på gång och stora förändringar tar den tid de tar. Visst kan man påverka vattnet i ett glas eller en vattenpöl, men att försöka påverka havens strömningar är svårt. Det flyter i den takt det kan och trögheten är kopplad till själva obevekligheten i rörelsen.

När man är mitt i förändringar som dessa känner man att det går alldeles oändligt långsamt och upplever frustrationen av att inte kunna få det att gå snabbare. Men när man ser tillbaka på dem brukar det framstå ganska tydligt att det i själva verket gått ganska fort och att när man stod där i frustration så hade det egentligen redan hänt – det var bara det att man själv inte förstått det.

Som i det här med kräftskivan för ett par år sedan då vi beslutade att finna ett mer festhärdat umgänge, min fru och jag. I dag har vi sådant umgänge i en omfattning som nog får sägas överträffa den målsättning vi uttalade för knappa två år sedan. Men de som utgör nämnda umgänge fanns redan då. Det var bara de att de inte var där. Inte hade visat sig. Förändringen är genomgripande och allorstädes närvarande.

Eller i det uppvaknade jag själv genomgick för ganska exakt tre år sedan – det kring världen och verkligheten. Jag kände mig ensam då. Frustrerad över att jag ville men inte kunde vråla ut vad jag tyckte att alla borde veta. Snart vet alla och det har ju egentligen gått ohyggligt fort när man tänker på saken.

Allt blir exakt som det är menat att bli och det blir det genom att det precis hela tiden är som det var menat att vara. Därigenom följer att allt utvecklas precis som det ska för att utvecklas på bästa möjliga sätt och om jag har vett att följa känslans kompass kan jag njuta av den känslan på min lediga dag.

Vilket jag alltså gjorde.

Idag hägrar arbetsrelaterat besök tillsammans med hemmakollegan i lärdomens förlovade stad. Därefter sannolikt viss fordonsvård inför helgens majbrasepropedeutiska övningar följt av det emotsedda bevittnandet av Den Lilles framträdande i Arenan och kanske till och med att det blir ett litet köp av en traktorvagn. Den som lever får se.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter