Att hålla kurs

Det var ett intressant ögonblick. Jag uttalade orden om de sju närvarandes lösa koppling till yrkeslivet. Att det nog inte var så lätt att hitta sju människor på den plats i livet där vi ju samtliga är som är så löst kopplade till sin yrkesidentitet som vi är. Knappt hade jag emellertid uttalat orden förrän jag hickade till en aning. Jag insåg att det kanske bara var sex stycken som motsvarade beskrivningen och att jag själv på något sätt inte riktigt var så frikopplad när allt kommer omkring.

Visst, visst – jag jobbar med det jag själv skapat. Och utvecklar det jag under tio år drömt om att få utveckla. Men icke desto mindre. För även om jag har en otvungen inställning till mitt jobbande så har jag det alltid med mig. I mig. Och även om jag då och då låter inställningen bli alltför avslappnad så vet jag att jag måste reagera när den kritiska nivån är nådd och gör det också.

Jag som ofta och ganska envist framhåller att man inte ska jobba ihjäl sig, att jobbet absolut inte är allt och att pengar verkligen inte är någon anledning till att duka under av arbete – vad pysslar jag egentligen med? Är det min egen ambition att skapa och se förverkligas som bibehåller mitt arbetsmässiga fokus eller är det helt enkelt pengarna?

Sannolikt bägge – i växelvis verkande vågor. Tanken att bara lägga ifrån mig alltihop lockar inte. Visst har tanken funnits där både en och två gånger, men varje gång finner jag så mycket som jag inte är klar med inom verksamheten att jag inte kan förpassa den varken idémässigt eller rent praktiskt.

Det var i alla händelser ett tankeväckande ögonblick. Verkligen.

Så rullade det dit det lutade både en och två dagar. Tanklösheten är det predominerande läget i den stekande solen på husets sydsida, men när det någon stund rör sig mentalt har det handlat om att hålla kurs i bägge bemärkelserna. Dels att uttrycka för andra vad (jag nog anser att) de behöver veta. Dels att hålla kurs som i att hålla kursen.

I det senare fallet har det gått och blivit väldigt enkelt. Från att ha varit en krävande navigationsuppgift med beräkningar av vindavdrift och kurs över grund så har det blivit något som i princip uteslutande baserar sig på den inre kompassen. Känslan, alltså.

Det är innebörden av kursen som i att utbilda som ställer till det. Och det är samma spöke som bor i denna avstjälpningsplats. Att uttrycka, utbilda och intrycka i andra. Har alltid haft behovet men känner att jag har allt mindre att säga. Dels eftersom de jag omger mig med själva förstår och upptäcker på ett sätt som är alldeles underbart. Dels eftersom jag någonstans suktar efter min egen tystnad. Jag har hört min röst mullra i min kropp länge nu. Jag har nog sagt tre gånger så mycket som vilken annan människa som helst under mitt liv. Koefficienten vad gäller det skrivna ordet är nog än högre.

Visst fan har jag hållit kurs. Tittar jag bakåt så är det egentligen aldrig innehållet i kursen som har varit det väsentliga. Det har nog snarare varit sättet jag sagt det på och den entusiasm som jag på något sätt alltid lyckats stjälpa av hos de som lyssnat. Eller – de har ju inte ens behövt lyssna för att se den, egentligen.

Farsan var inte till föraktlig del likadan. Optimist till absurdum och hjälpande långt bortom min egen tålamodsgräns. Han var vid två tillfällen ordförande för den BRF han bodde i och det slutade alltid med att han blev personlig assistent för mer eller mindre halva kvarteret.

Kanske är det den situationen jag försöker hålla ifrån mig. Att om jag ställer mig på podiet istället och har ett litet avstånd så slipper jag in i varje enskilt hjärta och peta. Det klarar man ju inte av riktigt. Visst, de som kommit dit – de sju, där är det en annan sak. Nu var det alla de andra jag tänkte på.

Och så kommer jag till den där besvärliga punkten där frågan återigen är varför jag anser mig måsta. Vad är det som gör att jag hela tiden tycker att jag måste hjälpa eller vad man ska säga. Hjälpa är egentligen inte rätt ord här eftersom den som jag vill få att förstå något ofta inte har behovet att förstå det.

Jag är på något sätt byggd med svårigheten att se någon ha svårigheter med något utan att försöka se till att denne någon övervinner svårigheten på ett enklare sätt. När det egentligen kanske är så att denna utmaning är till för att övervinnas av just denne någon själv. Utan någon jävel som springer och ska hålla kurs.

Men vänta – ha – det var ju inte innehållet i kursen som var det viktiga. Det var ju entusiasmen, alltså den mentala inställning som gör att utmaningarna kan övervinnas. Hoppsan. Ärftligt belastad där, tvivelsutan.

Nu blev jag lite förvånad. Så jag tror att jag slutar här. Med en liten film om en vit kanin i en av de mest betydelsefulla dialoger jag någonsin upplevt.


Insiksfullt om livet är bara förnamnet.