Sammanhang

Det hänger samman fint, alltihop. Även det som inte hänger ihop. Skönt. När så orden kommer rullandes över bordet med den där oväntade sammanhangsprägeln som inte direkt är ny längre: "jo, jag pysslar ju lite med närodlat" ställs jag inför ett vägval.

Ska jag bli förvånad eller ska jag bara acceptera att allt hänger ihop?

Uppeldad av den inre konflikten väljer jag att börja tala fort och osammanhängande istället. Min vana trogen, möjligtvis. Egentligen blev jag inte förvånad den här gången. Det var den saken som gjorde mig så oerhört förvånad.

Osammanhängande – vi tar den också. Jag har ju nästan gjort en paradgren av att vara obegriplig och det börjar stå klart vari denna särart har sin botten. Det är nämligen så att jag är en lat jäkel. Det finns många människor i den här världen som vill ha en ledare. Någon som talar om för dem vad de ska göra samt i förekommande fall vad de ska tycka och tänka.

Jag tycker att det är åthelvete, faktiskt. Alla har det i sig att kliva utanför den inlärda cirkeln och uttrycka tankar i stil med "hej, världen! Det är jag som bestämmer. Precis allting. Om det känns rätt för mig så är det rätt (och tvärtom). Jag har full frihet under fullt ansvar. Allt jag gör är jag ansvarig för, inklusive vad jag låter andra göra med mitt samtycke. Jag är mitt universums medelpunkt och formar min verklighet efter mitt eget tycke. Ju mer jag slipar min insikt kring detta desto klarare kommer sambanden att bli".

Typ så kanske man hade kunna sagt. Och då är det inte längre fråga om att söka sig ledare – inte i den gamla goda meningen. Vad jag kanske som uttalare av dessa ord snarare behöver är nog inspiration. Jag menar – ståendes där med insikten om det oändliga ansvaret och den oändliga friheten i näven – vad ska jag göra med den? Det bor ju i själva påståendet att ingen kommer och talar om det för mig. Men för den skull vet jag ju inte alls allt. Jag behöver inspireras.

Och inspirationen hittar man gärna hos andra. Efter att jag passerat punkten "jag bestämmer i mitt universum" är det de som inspirerar mig som har tagit ledarskapsrollen. Och det är exakt den ledarskapsrollen jag alltid har försökt ta, oavsett hur fel sammanhanget ofta varit (personalansvar var inte min grej to say the least). Så när jag uttrycker mig gåtfullt, osammanhängande och vagt är det med ett distinkt syfte: att den som vill låta sig inspireras ska komma med på resan och att den som känner att den behöver en ledare ska fortsätta leta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter