Strejk
Det hade gått en vecka av tystnad. Egentligen var det här något som skedde i det största av samförstånd men de vuxna som befann sig på insidan av skolan kunde av olika skäl inte göra annat än att tiga en stund. De föräldrar som fattat beslutet att låta sina barn vara hemma hade nog en eller annan fjäril i magen och när de så fick ett brev från kommunens utbildningsenhet med den lyxiga påskriften A-post var det nog en och annan förälder som andades extra fort.
Brevet var i stort sätt innehållslöst. Det talade om att barnet uteblivit från undervisningen olovandes och redogjorde för utbildningsenhetens rutiner i samband med slika situationer. Hur ärendet skulle eskaleras genom de kommunala lagren av medbestämmandeorienterat förmyndarskap för at så småningom med den lagstiftande maktens utövare i bastonernas dundrande rygg till och med kunna föranleda ett polisingripande.
Det skulle bli intressant att se brevets avsändare hantera situationen när det rörde sig om mer än 150 familjer. Skulle man ringa och böla hos mamma (=regeringen) och be dem skicka nationella insatsstyrkan. Vilken synnerlig PR-vinst för regimen...
Detta var inte någon nyhet för någon av de som valt att behålla sina barn hemma från skolan. Det var ju knappast så att de inte lärde sig något. Tvärtom. De barn som var hemma var ibland hemma ensamma eftersom deras föräldrar (fortfarande) jobbade. De fick ta hand om sig själva, se till att få mat i sig, hantera sin speldator och kanske till och med göra lite nytta i huset. Vissa hade organiserat det hela så att de lite mindre skolbarnen var hemma hos någon med ett större syskon och via telefon höll man kontakt med föräldrarna om något skulle hända.
De barn som var hemma lärde sig nya saker hela tiden. Man lärde sig att koka ägg, gå ut med soporna och en massa användbarheter. Man lärde sig nya engelska uttryck från YouTube och tränade sina mentala förmågor i spel. Men framförallt lärde man sig att man kunde saker – att man kunde ta vara på sig själv och att man kunde hantera den frihet man fått av sina rebelliska föräldrar.
Det skulle ta en vecka till kanske innan rastlösheten började sätta in. Att vara mer eller mindre ensam i hemmet och att mest spela räckte inte. Rastlösheten blev till incitament att finna andra att umgås med. Leka, som det heter. Att lära sig de sociala aspekterna i lek med andra, precis som så gott som alla däggdjur gör.
Jag hade tänkt skriva mycket längre, men någon hade en bättre idé så det behövs inte.
Brevet var i stort sätt innehållslöst. Det talade om att barnet uteblivit från undervisningen olovandes och redogjorde för utbildningsenhetens rutiner i samband med slika situationer. Hur ärendet skulle eskaleras genom de kommunala lagren av medbestämmandeorienterat förmyndarskap för at så småningom med den lagstiftande maktens utövare i bastonernas dundrande rygg till och med kunna föranleda ett polisingripande.
Det skulle bli intressant att se brevets avsändare hantera situationen när det rörde sig om mer än 150 familjer. Skulle man ringa och böla hos mamma (=regeringen) och be dem skicka nationella insatsstyrkan. Vilken synnerlig PR-vinst för regimen...
Detta var inte någon nyhet för någon av de som valt att behålla sina barn hemma från skolan. Det var ju knappast så att de inte lärde sig något. Tvärtom. De barn som var hemma var ibland hemma ensamma eftersom deras föräldrar (fortfarande) jobbade. De fick ta hand om sig själva, se till att få mat i sig, hantera sin speldator och kanske till och med göra lite nytta i huset. Vissa hade organiserat det hela så att de lite mindre skolbarnen var hemma hos någon med ett större syskon och via telefon höll man kontakt med föräldrarna om något skulle hända.
De barn som var hemma lärde sig nya saker hela tiden. Man lärde sig att koka ägg, gå ut med soporna och en massa användbarheter. Man lärde sig nya engelska uttryck från YouTube och tränade sina mentala förmågor i spel. Men framförallt lärde man sig att man kunde saker – att man kunde ta vara på sig själv och att man kunde hantera den frihet man fått av sina rebelliska föräldrar.
Det skulle ta en vecka till kanske innan rastlösheten började sätta in. Att vara mer eller mindre ensam i hemmet och att mest spela räckte inte. Rastlösheten blev till incitament att finna andra att umgås med. Leka, som det heter. Att lära sig de sociala aspekterna i lek med andra, precis som så gott som alla däggdjur gör.
Jag hade tänkt skriva mycket längre, men någon hade en bättre idé så det behövs inte.
En idé är att gilla en idé så pass att viljan finns att förverkliga den och genom det lära sig hur det ska gå till. Skola tillsammans ungefär.
SvaraRaderaVilja och vilja mer tillsammans ungefär= kunde vara samhället (vet é tusan men jag känner som jag är helt uttrycks lös nuför tiden) Men för att att anamma en vilja till en idé så måste man liksom veta idén annars är det bara politik och dess agendor kanske det som är fel....