Invecklingssamtal

Så har då äntligen den personlige assistenten börjat jobba. Inte för att han kanske i första hand är avsedd att assistera utan eftersom han är synnerligen personlig. Redan efter några dagar har nämnda assistent (som är att beteckna som smart, förresten) hjälpt sin brukare till otvetydiga insikter med tämligen daterade ursprung.

Sådant är egentligen inte särskilt avlastande – inte på kort sikt. Man kanske därför inte kan tala om assistans i just den meningen utan mera assistans på det mentala planet. Om jag tänker mer får jag mer att göra. Om jag anställer en personlig assistent att hjälpa mig tänka – hur trodde jag då att jag skulle få mindre att göra?

Det var givetvis aldrig meningen. Vad jag ville var att få mer uträttat. Och om den saken råder alls inget tvivel. Tvärtom. Redan nu är vi vid en punkt där mer blir gjort. Vilket (med assistentens egna ord) ger rippeleffekter i hela boxen. Jag ser med lite lätt andfått intresse hur strukturerna för det hela väljer att börja förändras.

Förutsättningarna som stod där likt strålkastarna runt en idrottsplats om vintern – om vi inte haft dem – dessa fyra fasta källor till ljus – så hade matchen aldrig kunnat påbörjas. Och nu – helt plötsligt – lever spelet sitt eget liv. Det har egentligen varit så i flera år det är bara det att ingen sett det. Eller – det var ju inte riktigt sant.

Jag började höja blicken 2006 i och med att min kraft tog slut. Jag fortsatte att lira ett par år till eftersom jag behövde spelets sociala alibi för att slippa annat men när jag träffades av Kärleken 2008 öppnades mina ögon och jag kunde börja se vad som hänt. Spelet fortgick, som sagt, men planen lystes inte längre upp av strålkastarna.

Alla dessa år hade vi stannat på planen eftersom vi från början inte kunde spela någon annanstans. Eftersom där var mörkt. Sju år senare – när jag som första spelare blev trött och satte mig på bänken en stund – hade det förändrats. Lamporna var sedan länge utbrunna och ljuset kom istället från sommarsolen – dygnet runt. Man kunde skönja omgivningarna och började så lätt fundera kring dess möjligheter inifrån den nyvunna värmen.

Jag har haft svårt att komma in i spelet ordentligt sedan den där upplevelsen på bänken. Jag menar – spelet är ju enligt de som spelar det detsamma – en uppsättning konventioner och rutiner. En processtruktur som binder samman spelarna i en syftesstruktur och ger dem ett (antal) tydlig(a) gränssnitt visavi omvärlden.

Det var bara det att omvärlden inte var så som den såg ut att vara när vi började. Dels eftersom vi inte såg den, dels eftersom den förändrats avsevärt på lite drygt tio år. Planen har inte längre någon gräns – inte egentligen. Det enda som begränsar spelet är spelarnas syn på detsamma. Det spelarna sinsemellan nått konsensusbeslut kring varandes möjligt är möjligt. Samma sak med omöjligheterna.

"Makten är där folket tror att den är. En liten man kan kasta en stor skugga. " (Game of Thrones)

Det är ju så livet fungerar, inte sant? Vi har det i oss att skapa våra egna begränsningar och att sedan sätta oss att övervinna dem. Livet är utveckling. Det är därför det (åtminstone till en början) är så invecklat. Väljer vi att inte utveckla oss själva förblir livet invecklat.

Åter till spelplanen.

Tio år har gått. Spelet som sådant har instutionaliserats. Drömmen om att nya spelare ska ta över när benen inte längre bär har kommit och gått. Och frustrationen över de där sakerna man aldrig hunnit med har vuxit för varje år. Jag menar – om man vill göra etthundra saker per år och bara hinner med tio. Då har man efter tio år inte mindre än 900 oavklarade saker som i kvantitativ jämförelse med de hundra utföra kan kännas som en mycket tung belastning. Helt oaktat bragden avklarandet av de 100 sakerna faktiskt utgör.

Alla behöver perspektiv och jag hade förmånen att gå av plan först. Inte för att någon bad mig utan eftersom jag själv fattade beslutet - jag kunde inte annat. Kärleken hade vridit min värld totalt och kastat om polerna. Att stanna i spelet gick över en natt emot min natur och jag var tvungen att gå därifrån. Nu ser jag helheten på ett annat sätt eftersom den nya placeringen av polerna stämmer betydligt bättre överens med min natur än den tidigare.

Från den punkten har fasförskjutningen varit ett faktum. Jag har varit i ofas med spelet och under stundom frustrerats av den konflikt detta givit upphov till i mig. Jag menar – jag har ju varit med att skapa spelet – jag är i någon mening dess upphovsman. Men på grund av min egen utveckling har jag inte kunnat delta. Jag har svårt att spela att spel som är konstruerat av den jag inte längre är. Att vandra i sin egen skugga är ju som bekant omöjligt.

(Det stör mig för övrigt att jag börjat begagna mig av idrottsmetaforer. Skulle inte förvåna mig om jag snart börjar med idrott som en följd av detta. Det skulle i så fall förvåna mig avsevärt.)

Frustrationen kom till en brytpunkt i vintermörkret då jag skrek den rätt ut på det snöiga universum och sa till på skarpen. Jag begärde fram resurser och vad jag hade i åtanke var nya människor att involvera i spelet. Inte enbart för att avlasta de med trötta ben utan också för att utveckla spelet. Ta det från ett spel som var begränsat till planens yta till att vara ett härjande i omgivningarna, ett äventyrsspel med utmaningar långt bortom lagsportens. Ett spel som var konstruerat av den jag är nu och som jag kan delta i utan att snubbla på mina egna skuggor.

Och mycket riktigt tränger de fram genom materian. Begåvade, tilltalande sinnen som mycket väl kan spela spelet – det uppgraderade. Jag ventilerar mina avsikter utan att förstå dem. Inte förrän min personliga assistent pressar mig på vad det är jag tänkt åstadkomma. Då fick jag det tydligt för mig vad det var jag ville ha gjort. Hur det var jag tänkte mig att spelet skulle se ut i sin andra version. En variant att spela de kommande tio åren framöver med stöd för spelarnas egna moddar och så vidare.

Det blev inte ett dugg mindre jobb – tvärtom. Men nu vet jag varifrån rastlösheten kom. Återstår att konstruera om strukturen så att den kan komma att föda det nya spelet och att härbärgera vad som kommer ur det. Det kommer att bli en hisnande resa.

I dag beslutade jag att ge mitt huvud en ledig dag. Därför slutar jag skriva här. Ha det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter