Nollpunkterad

Så. Då var det nollat. Efter en planlös dag vid havet och en kväll buren till natt på de mullrade dansgolven vaknar jag upp i ett stillastående tillstånd. Sinnet som i går fortfarande myllrade av – förvisso avklingande – propulsion är i dag helt tyst och planlöst.

I går hittade jag några verkligt fullkomliga symmetrier. Saker som funnits där under näsan sedan Hon klev in. Sådant jag egentligen vetat men inte varit medveten om. Sådant som enbart vad man i brist på mer korrekta benämningar brukar kalla slumper och sammanträffanden. Symmetrier, alltså. Jag gillar dem.


Ner från höjden av tankemässigt orienterat byggjobb. Ut på den blanka ytan och ner i det salta vattnet. Allt finns där. Omfamnar. Havets rörelse ändrar aspekten och ljusen i söder tänds ett efter ett. Allt jag har att göra är att andas. Det är precis allt. Och känna det jag skapat släppa taget, vandra ut i havet för att sedan skaka de sista resterna från mina lemmar tillsammans med människor från hela världen.

Mot slutet av ett race blir sökandet efter fortsättningen ett faktum. Efter att ha lyssnar igenom en del av Alan Watts inspelningar fick jag ett sammanhang att placera in mina egna iakttagelser i. Och det klarnade också till viss del varför jag är just här. Fick en impuls att söka. Leta. Googlade. Insåg att jag den vägen absolut inte finner det. Måste låta det hitta mig istället. Eller måste och måste – det är ju precis det som är hela saken.


Det finns ju inget måste. Inte ens måstet att inte måsta något. Och allt slår knut på sig själv i den ljuvliga paradoxen som är livets och som ingen riktigt mäktat med att förklara. Och tur är väl det.