Bekräftelse och drömmar

Kattens intensiva jamanden trängde vanan trogen genom drömmarna. Jag har sovit lätt en period. Vaknat tidigt. Katten och idéerna står att tacka för detta. Vad var det jag drömde egentligen när Trassla jamade loss? Jo, så här var det:

Diskussionen var livlig kring huruvida man skulle låta ungarna åka förstaklass till Köpenhamn med flyget. ”Jag kan cykla så kan de åka framför skynket”, sa någon. Bussen stannade vid vägkanten. Det var slaskigt och trottoaren var inte bred. Fort in i porten så att inte de förbiflygande föremålen kunde skada oss. När vi väl fått in alla eleverna i skolan drog vi för banden som markerade gränsen. Ingen fick passera den förrän det var slut för dagen. Eller kanske terminen. Eller livet. Oklart.

Det fanns två stängsel. Det ena var av rött garn och det andra var av en lite halvdålig träimitation i plast. Den senare hade lite dålig passform i kylan och vaktmästaren beklagade sig när jag försökte hjälpa honom att låsa knutpunkterna i detta yttre skalskydd för att hålla eleverna inlåsta ”de som tillverkar de här grejorna har ingen aning om hur de ska användas, eller ens varför”. Vi fick verkligen inte ihop stängslet och eleverna tittade modstulet på våra försök.

Jag pressade vaktmästaren och frågade honom om dubbla stängsel verkligen var nödvändiga – ”kommer inte de som vill utanför stängslet dit i alla fall – det är ju bara några plastribbor det här”. Vaktmästaren tänkte en god stund, sedan gick han för att prata med säkerhetschefen om ”mitt förslag”. Han blev borta länge. Där fanns en pall och jag hade min svarta bok med mig. Så jag satte mig ner och började tänka igenom mitt ärende.

Jag skulle prata om något jag inte kunde förklara och dessutom skulle jag göra det bakom linjerna på en institution som var uppbyggd för att förhindra de tankar jag tänkte. Med ens insåg jag att stängslet var fånigt. Låsen var precisionssaker – certifierade och kodade på snilliga sätt, men de ribbor de låste samman var hur forcerbara som helst. Konstigt att jag inte sett det tidigare.

Tankarna på vad det var jag skulle prata om formades på pappret. Det handlade om vad man verkligen behöver kunna i livet och jag tog ett exempel där man får lära sig att skilja på olika typer av algoritmer och mönster för rekursivitet istället för att helt enkelt sätta sig ner och titta på användargränssnitt. Hur den relativt breda massan får lära sig avancerade matematiska och statistiska beräkningar men hur ingen någonsin får reda på hur pengar blir till. Så fortsatte det. Då jamade katten.


Jag smakar lite på mitt eget beteende. På varför jag gör det jag gör och hur jag gör det. Det har varit och fortsätter att vara några intensiva dagar innan det stora planet lyfter mot värmen och det händer att jag suckar uppgivet åt alla de saker jag också vill men som inte blir av. Men det är som det är. Jag har valt att väcka monstret och symmetrierna är åtskilliga i det jag pysslar med. Det ser ut att vara menat, helt enkelt.

”Mitt eget huvud”, det var vad jag uppgivit mig såsom varandes rädd för. Står på något sätt mitt i den smeten just nu. Inget har egentligen tornat upp sig, förändrats eller stadfästs. Allt är mjukt och möjligt. Skeendena löper samman och tvinnar sig till lianer att njuta de mest banbrytande luftfärder med. Ingenting är omöjligt i detta skede. Absolut ingenting alls.

Detta faktum orsakar den inre konflikten. Det får mig att vakna en till två timmar tidigare, klarvaken och full av saker som jag tror att jag kanske borde. Det gör mig faktiskt – jo det är sant – lite stressad. Motorn i mitt sinne går varm snart och jag kan enbart kasta snö på höljet till dess den inplanerade serviceresan tar sin början. Väl thaimat, där.

Jag tvingas tänka igenom mina bevekelsegrunder. En av dem är synlighet. Jag har alltid åtrått synlighet mer än jag erkänt för mig själv. En annan är utveckling, att få mina idéer från tankemönster till verklighet. Att få synas och att få förverkliga tankarna – där har vi mina rationella drivkrafter.

Egentligen borde jag kanske skämmas för det. Dra höljet över mig och låta de sociala koderna undertrycka dessa bägge sätt med motivationerna ”bekräftelsebehov” och ”uppmärksamhetstörstande vildhjärna”. Men varför? Varför ska jag inte söka bekräftelse och fullfyllnad om jag nu känner att jag vill?

Om jag inte sökt njutning och äventyr den där gången för snart fem år sedan hade jag aldrig träffat mitt livs älskade. Om jag respekterat de sociala normer som sa att man inte skulle – vad hade mitt liv varit då? Inte så kul. Helt klart.

Jag är ju den jag är och känner vad jag känner. Så om jag söker bekräftelse så får jag väl fortsätta med det till dess jag hittar den eller kommer fram till varför jag söker den. Det är nära nu. Jag börjar få aspekter på det. Begripa varför. Det har med idéerna att göra.

Jag har aldrig haft direkt få idéer. Egentligen vet jag inte om jag är den enda i världen som har det så eller om jag är precis som alla andra på den punkten. Det spelar egentligen inte så stor roll eftersom jag känner som jag känner. Det bor en källa med tryck där inne. Ur den springer tankar och idéer upp vare sig jag vill eller inte. Många är ”helt crazy”. En del är genomförbara. Men de är starka allihopa. Det är min förbannelse och jag tvingas helt sonika göra vad jag kan för att fördela bördan annars får jag i perioder svårt att andas.

Det förändras emellertid. Fort. Synsätt och motiv kan vara helt förbytta redan imorgon. Kanske är det därför jag känner mig lite stressad. De saker som löper samman nu och under det kommande syftar till att ta nästa steg. Jag har bara ingen aning om vad det är. Vilket kanske är väl.


Nu blir det distraktion på snöskoter i den frambrytande solen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Rekursivitet