Om vad man stoppar i sig

[Varning: dåligt språk. Men eftersom innehållet kunde varit mer utförligt låter jag det vara som det är - så att det håller samma nivå, så att säga]

Som LCHF-ätare sticker man ut en smula i Sverige. Förvisso har LCHF blivit en trend och har därmed fått synlighet. Men på våra breddgrader upplever jag egentligen inte att detta är något nytt utan snarare då en återgång till något vi för en tid provat att vara utan.

Jag märker direkt att jag får ett sämre allmäntillstånd – även här i tropikerna – om jag råkar sätta i mig av en omelett som måste ha varit gjord på mjöl och margarin. Med socker på. Jag märker att jag är funtad att gå på fett, helt enkelt. Min kropp säger det till mig med all sin makt och jag kan inte riktigt ta miste på dess uttryck.

Så ser man sig om och inser hur jävla annorlunda man äter. Ingenstans i världen finns mat som överensstämmer med min kropps behov. Vid första anblicken kan man då tvingas in i tankefällan att det 1) är mig det är fel på eller att det 2) är fel på alla andra. Allt jag vet om livet har fått mig att förstå att det är rätt om det känns rätt så ettan kan det ju inte vara.

Men kan det verkligen vara fel på alla andra? Asiaterna har ju inte bekymmer i den omfattning vi har med övervikt och de kaskader med sjukdomar – åtminstone inte i de tropiska trakterna. Kanske är det kokosnötternas, men det förefaller som om man helt enkelt mår bra av det man äter. Det verkar som om man inte hamnar i insulinbergochdalbanan och överäter – må det bero på tillgången på mat eller må det bero på genetiska faktorer.

Och vidare – om man tänker sig att denna del av världen skulle börja gå över på LCHF – hur skulle det fungera? Var skulle alla kossorna få bete? Vi talar myriarders kossor för att producera astronomiska mängder grädde och smör. Tror det blir svårt att få det att fungera. Att leva av kolhydratkost känns naturligt här och kanske är också den människa som skapats för denna plats född med insikten och den därmed förenliga ”fabriksinställningen”.

(Här kan man givetvis börja tänka i tankegångar som ”OK – så vi fläskiga västerlänningar ska minsann ha grädde och smör men asiaterna får nöja sig med innehållslösa kolhydrater. Visst, tänk som om man vill. Alltid roar det någon. Men jag tror man missar poängen när man fastnar i slika mönster…)

Rimligtvis har då även vi nordbor en fabriksinställning som passar vårt klimat. För att överleva kylan behöver vår hud mer fett, våra leder mer smörjning (på grund av temperaturskiftningarna om inte annat) och hela vår organism behöver elda med olja för att hålla värmen.

Så tror jag bestämt att det är.