Lägerskolan

I går var vi ute och drack lite drinkar och skakade rumpor med några som vi kommit att lära känna genom åren vid stranden. Ett par tjejer i min egen ålder som till yrket ger folk massage på stranden. De jobbar tio timmar per dag. Sju dagar i veckan. De kommer inte från ön. Väldigt få av de som bor och jobbar här gör det. De bägge vi spenderade gårdagskvällen med kommer från samma by i nordöstra Thailand. De har ett respektive tre barn därhemma och sina respektive makar med sig här nere. De åker hem ungefär en gång per år och stannar hemma i ungefär en månad när det är lågsäsong på ön på grund av värmen. För att ta sig hem spenderar de 24 timmar på en buss.

Ok. Det där visste jag ju redan. Men samtidigt var det ju så att jag i förrgår läste ut Graebers bok om skuld. Det handlade i de inledande kapitlen om hur man från början värvade slavar till imperiebyggen och hur man med hjälp av skuldsättning och andra trasslerier fick byar att börja skicka slavar som kunde skicka pengar tillbaka till sin hemby. Två dagar senare får jag samma berättelse – om än inte fullödig – berättad för mig.


Jag visste ju. Men samtidigt. Det blev så tydligt. Bilden av paradiset är fortfarande intakt, men paradiset vilar på ofri grund. Samma ofria grund och stabila instabilitet som vår västerländska teater utgör. Den senare känner jag ju väl. Jag har spenderat ett helt liv med att undersöka den och ta reda på hur vi kunnat hamna där samt därefter klurat på hur i helvete man kan göra något åt det.

Människorna här har en livsåskådning som gör att de fortsätter att vara bekymmerslösa vad de än utsätts för. Det är därför tusentals och åter tusentals Svenskar varje dygn åker hit och tankar energi. Här finns energi. Här finns människor – som på grund av sin inställning till livet – bibehåller sin energi även om de tvingas leva elva månader om året på en fjärran plats och jobba tio timmar om dagen sju dagar i veckan.

Hemma. I vår kalla västvärld – där är det gnället som härskar. Vi håller oss själva sysselsatta med att frammana rädsla och negativt tänkande utan att behöva sysselsättas tillfullo. Vi har blivit experter på att underhålla vår egen meningslöshet och försvarar den till absurda proportioner. På nittiotalet talades det mycket om sexturism till Thailand. Numera kan man nog istället tala om energiturism.

Visst, ön är på sitt sätt ett slavläger. Det är vår del av världen också. Vi producerar rädsla och fruktan så att det räcker till en hel planet. De här nere finner sig i sitt öde men fortsätter att sprida värme och att hålla energispelet stången.

Jag är trött på att åka hem härifrån och känna att jag vänder hem till känslomässig bottenfrusenhet. Så är det inte. I min närmaste krets finns så oändligt mycket värme och glädje. Själva uppvaknandet går fort och sprider sig som en australisk bush fire. I går kom slutligen beslutet att kasta in en bricka till i spelet. Att sätta igång skrivandet på allvar. Det ska bli en ganska liten bok. En som skulle kunna heta ”vad varje svensk bör veta” och som helt enkelt handlar om hur du tar kontrollen över ditt eget universum.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter