Högskoleprovet
I går var sista stationen på den mellansemeseriala kompressionen. En dragning av Social Avkastning, SmartAss och [med betoning på] The Scape Bay på högskolan i Gävle. Det var lite av ett högskoleprov, första gången de aggregerade projekten i sitt sammanhang och i full längt fick träffa mer än en eller två trumhinnor samtidigt. Jag gick intrycket att det gick väldigt bra och ser fram emot en fortsättning.
Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.
Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning själv. Med undantag för en avhoppad kurs i UML 1998 har jag inte vistats i ett klassrum sedan 1994 – tills i går. Men under över alla under blev jag riktigt sugen att återvända efter gårdagens dragning. Eftersom jag kände att jag helt enkelt hade mycket att säga och eftersom jag tror att det finns de som verkligen bestämt sig för att gå i en riktning där det jag har att säga kan vara intressant.
(Kommer att tänka på den där professorn. Han var sällan särskilt nöjd med livet, men några gånger på året sken han upp. I början av terminen, närmare bestämt – då han körde inledningen till läkarlinjen under någon vecka.)
Syret håller på att återvända till hjärnbarken efter en intensiv period. Nu återstår bara att invänta reaktioner och resultat. Jag vet att det kommer att ta en stund; det gör det alltid – särskilt när man vänder och vrider på referensramar på det sätt jag gör. Väntan kommer inte att bli särskilt plågsam. Den avtjänas i ett litet hus med pool invid en sandstrand och vad som kan vara världens ljuvligaste dansgolv.
Men först en liten tur till huvudstaden med en blivande mästerfotograf. Eller – rättare sagt – hon är det redan. Nu påbörjar hon sin mentala resa mot det tillståndet. Det räcker ju som bekant med att tänka tanken - egentligen. Sedan ska man bara pallra sig dit också. Ska bli riktigt spännande att se.
Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.
Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning själv. Med undantag för en avhoppad kurs i UML 1998 har jag inte vistats i ett klassrum sedan 1994 – tills i går. Men under över alla under blev jag riktigt sugen att återvända efter gårdagens dragning. Eftersom jag kände att jag helt enkelt hade mycket att säga och eftersom jag tror att det finns de som verkligen bestämt sig för att gå i en riktning där det jag har att säga kan vara intressant.
(Kommer att tänka på den där professorn. Han var sällan särskilt nöjd med livet, men några gånger på året sken han upp. I början av terminen, närmare bestämt – då han körde inledningen till läkarlinjen under någon vecka.)
Syret håller på att återvända till hjärnbarken efter en intensiv period. Nu återstår bara att invänta reaktioner och resultat. Jag vet att det kommer att ta en stund; det gör det alltid – särskilt när man vänder och vrider på referensramar på det sätt jag gör. Väntan kommer inte att bli särskilt plågsam. Den avtjänas i ett litet hus med pool invid en sandstrand och vad som kan vara världens ljuvligaste dansgolv.
Men först en liten tur till huvudstaden med en blivande mästerfotograf. Eller – rättare sagt – hon är det redan. Nu påbörjar hon sin mentala resa mot det tillståndet. Det räcker ju som bekant med att tänka tanken - egentligen. Sedan ska man bara pallra sig dit också. Ska bli riktigt spännande att se.
Kommentarer
Skicka en kommentar