Andorlundare

Jag vill verkligen inte vara som alla andra. Verkligen inte. Jag tror bestämt att jag tycker om att synas och det är lättare att synas om man inte ser ut som alla andra. Men nu har även jag gått över till ”The iSect”. Det jobbiga är att det verkligen fungerar. Det är jobbigt eftersom jag tänker på alla timmar och åter timmar jag lagt på att få mina numera antika Nokiatelefoner att göra alla de där saker som äpplena gör helt av sig själva.

Fan.

Ibland när något är vanligt och utbrett så kan det ju vara det eftersom det faktiskt är bra också. Eftersom det fungerar. En välförtjänt framgång bland alla de köpta och övermarknadsförda. Det är jobbigt att ha fel. Men utvecklande.

I dag är det alla hjärtans dag. Då ska man som partner uttrycka sin kärlek till sin partner. Eftersom det är påbjudet och marknadsfört drabbas jag av reflexen att verkligen, verkligen inte visa mina känslor just den här dagen. Av den enkla anledningen att alla andra ju gör det.

Det känns som om mina känslor är mycket större och färgstarkare än alla andras. Som om min kärlek för min Sara är så stor att universum faktiskt inte rymmer den. Som om chokladaskar och blommor och middagpåstan och skit bara småskitfjuttar till det.

Men samtidigt som det är större än världsalltet så bor det i varje litet korn av det. Jag menar, kärleken jag känner – den bor i varje liten handling och varje litet ord. Varje del av universum är också helheten. Samtidigt. Så det är ju inget fel på chokladaskar, blommor och middagpåstan egentligen. Inte alls. Eftersom så många andra håller på med det kanske till och med att det är vettigt.

Fan igen.


Allt har betydelse.