Den där känslan

Den har funnits i mig förut - jag känner igen den. Men det var mycket, mycket länge sedan. Som barn.

Nu drabbar den obarmhärtigt igen. Hjärtat förtvivlat. Själen får en pulserande, blålila smärta som vill bli till tårar men nöjer sig med att paralysera allt i min existens. Helt eller delvis.

Men den är ändå varm, känslan. Het, faktiskt. Lika het som den intensivaste lusten när den smälter oss samman.

Önskar att jag sparat den där mekanismen. Den som var aktiverad allt oftare, till slut ständigt. Den som lät mig existera utan att leva.

Söker den förgäves. De vrår i vilka jag kunde söka upphört att existera. Den yrkesmässiga prestationen. De laddade mötena. Jakten. Sökandet. Revanchen. Skapandet. Borta.

Jag fann den så lätt där i ångestens brunn. Men ingen ångest finns. Ingen alls.

Den smärta som hemsöker mig är den av att vara ifrån sin älskade. Att inte få känna hennes värme, njuta av hennes ögon och lyssna till hennes röst. Att inte få känna hennes händer mot min hud och höra henne andas. Det är smärtans källa. Kärleken.

Och smärtan är lika djup som kärleken är underbar. Att älska är att leva. Självklart gör det också ont.

Skönt ont, som hon skulle ha sagt. Likaledes plågsamt. Tills vidare kan jag bara räkna sekunder.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion