Den som väntar...

Väskan är packad. Väntar bara på att det gröna ljuset ska tändas så att steget kan fullföljas. Det har gått precis en vecka sedan vi var där. Sedan det grep oss. Sedan det stod klart.

Inget vi direkt frågat efter. Något vi knappt hunnit söka. Men något vi vetat att vi förr eller senare kommer att drabbas av.

Som inför en strapatsrik resa - de där tonerna finns där. De varierande, kittlande, eggande. Förväntansfull rastlöshet. En yta, inte en förflyttning. Luktar inte trygghet just nu - men den finns där, naturligtvis. Doften är äventyrets. Varm, fuktig jord. Levande material. Kärleksfullt arbete. Levande väsen. En synnerligen eggande basgång. Fullkomlighet kan det vara.

Resan tar oss inte mer än några kilometer. Men ändå är den oändlig på sitt sätt. Ett utrymme för kärlek och lust. Att besätta och låta bli en del av skeendet. Att kopplas samman med de djupt liggande punkterna. Att bli en del av nervsystemet. Det gemensamma.

Frustrerande väntan.Vi är ensamma kvar. Men ännu vet vi inte. Och varje sekund känns som en evighet. Vi tillhör dig, bli nu vår så åker vi!