Den blå lågan 2.0
Det blev så ohyggligt enkelt. Så lätt. Och det lätta, menade, luftigt jordnära gjorde att den blå lågan inte längre brände. Eller, snarare var det nog så att den införlivades i den flammande helheten.
Med frånfällen och förutsägbarheter som kanske inte riktigt gav den chansen att finnas till. Fel – snarare: Med omständigheter som gjorde att jag inte gav den möjligheten att kännas. För slockna kan den nog aldrig, det finns det många levande bevis för.
Jag trodde den krävde enslighet och frustration. Jag trodde att den bara kunde finnas om den inte fick finnas. Att den måste få vara källan till värme i den blinda ilskans onämnbart förbjudna och upproriska revansch.
Jag hade fel, skulle det visa sig. För lågan är tillbaka. Den brinner med vad som verkar vara samma kraft och intensitet. Den kräver inte längre något utan bidar sin tid som en ytterligare möjlig dimension på en fullkomlig helhet. Den vilar under en lucka i lyckans rum och äger rätten att visa sig när den vill.
Det var exakt så jag i mina mest utopiska drömmar ville ha det. Precis på just det sättet. Att få ha möjligheten att dela möjligheten med någon. Någon som är värdefull. Någon som förstår och känner likadant. Någon som gungar på samma rytm. Den taktfasta variationens cirkulära rytmik mitt i en ärlig trygghet.
Exakt och ut i varje minsta lilla skruvad och missanpassad detalj. Inget måste – inte alls på det sättet. Bara det att möjligheten till möjligheten bor här i var och en av oss men också i den del av oss som är gemensam.
Jag tappade andan inför insikten, eller kanske snarare inför påminnelsen om det från den absoluta grunden inmurade. Det var ju faktiskt just där det började. I kärnan av vad som ödet lät spinna till den underbaraste av helheter. Jag var i ögonblicket inte beredd; inte i vinkel. Men så kom luften åter. En het, fuktig luft. Och insikten om att jag fått exakt och precis vad jag önskat mig hela tiden växte ytterligare en decimeter. In i varje skälvande liten vanvettigt pirrande detalj.
Älskade underbara lilla fru. Älskade och fullkomliga liv.
Med frånfällen och förutsägbarheter som kanske inte riktigt gav den chansen att finnas till. Fel – snarare: Med omständigheter som gjorde att jag inte gav den möjligheten att kännas. För slockna kan den nog aldrig, det finns det många levande bevis för.
Jag trodde den krävde enslighet och frustration. Jag trodde att den bara kunde finnas om den inte fick finnas. Att den måste få vara källan till värme i den blinda ilskans onämnbart förbjudna och upproriska revansch.
Jag hade fel, skulle det visa sig. För lågan är tillbaka. Den brinner med vad som verkar vara samma kraft och intensitet. Den kräver inte längre något utan bidar sin tid som en ytterligare möjlig dimension på en fullkomlig helhet. Den vilar under en lucka i lyckans rum och äger rätten att visa sig när den vill.
Det var exakt så jag i mina mest utopiska drömmar ville ha det. Precis på just det sättet. Att få ha möjligheten att dela möjligheten med någon. Någon som är värdefull. Någon som förstår och känner likadant. Någon som gungar på samma rytm. Den taktfasta variationens cirkulära rytmik mitt i en ärlig trygghet.
Exakt och ut i varje minsta lilla skruvad och missanpassad detalj. Inget måste – inte alls på det sättet. Bara det att möjligheten till möjligheten bor här i var och en av oss men också i den del av oss som är gemensam.
Jag tappade andan inför insikten, eller kanske snarare inför påminnelsen om det från den absoluta grunden inmurade. Det var ju faktiskt just där det började. I kärnan av vad som ödet lät spinna till den underbaraste av helheter. Jag var i ögonblicket inte beredd; inte i vinkel. Men så kom luften åter. En het, fuktig luft. Och insikten om att jag fått exakt och precis vad jag önskat mig hela tiden växte ytterligare en decimeter. In i varje skälvande liten vanvettigt pirrande detalj.
Älskade underbara lilla fru. Älskade och fullkomliga liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar