Vems är felet?

OK, mycket är på tok – det är allt fler överens om. Jag läste i och för sig följande text som kommentar till det påstådda förnyade terrorhotet från Al Qaida mot Sverige och insåg att det fortfarande finns en eller annan grundlurad människa i bloggosfären:

”Gillar inte att al-Qaida riktar nya terrorhot mot Sverige. Att de hyllar aset som sprängde sig och att de i princip vill få oss att krypa för dem. Vill helst säga till dem att yttrandefriheten är vår kultur. Att de ska skita i om vi har trupper i Afghanistan. Att vi klär oss som vi vill här.”
Från icke namngiven men desto mer grundlurad bloggare. En volontär på teatern.

Vi har fostrats till att finna syndabockar och i den nu uppvaknande massan finns oerhört många som söker just detta. ”Det här är ju åt helvete fel. Vems fel?”. Det är kanske naturligt. Men också ganska naivt. För i ett bedrägeri av det här formatet – är inte var och en bedragen på sitt lilla sätt?

Den fattige arbetaren på textilfabriken i Egypten, demonstranten på torget, det militära befälet, myndighetschefen, statschefen, underrättelseagenterna, lönnmördarna, journalisterna, debattörerna, ekonomerna, banktjänstemännen, riskkapitalisterna, hälsorådgivarna, bankcheferna och alla näringslivets direktörer – är inte de förledda allihop? Levnadsvillkoren må vara olika men vi är alla lika lurade.

Det är naturligtvis enklast att se att textilfabriksarbetaren som inte fått ihop till mat till sin familj pressats till revolt, men har inte även journalisten pressats till sin förljugenhet i utbyte mot sitt uppehälle. Har inte även den i bonusar dränkte bankdirektören fått sitt sociala och själsliga liv kidnappat av sin egen roll och hållits fånge av sin egen position?

Visst kan man säga att naiviteten och graden av bedragenhet faktiskt ökar ju högre upp i pyramiden man kommer. Till och med det lilla fåtal elitister som äger så gott som allt av värde i denna värld har nog även de blivit bedragna, även om de sannolikt är tillräckligt små som personer för att helt blockera sitt sinne för möjligheten.

I botten på pyramiden finns det stora flertalet. De med intakt själslig integritet, kärlek och mänsklig värme i behåll. De är svårare att lura i hjärtat men pressas som massa till saker genom de mest basala delarna i hela bedrägeriet. För varje lager man klättrar i pyramiden blir bedrägeriet mindre själsligt och mer logiskt. Det blir kallare. Människorna blir mindre. Längst upp bor ingen kärlek alls.

Vilket på sitt sätt talar för att bedrägeriet har skapats för att avslöja sig själv och åstadkomma de insikter detta för med sig. Ödet tar inga chanser. Ödet säkrar med de bjärtaste av kontraster. För egen del synnerligen tydligt dagar då lärdomsstaden besökts.

Kommentarer

  1. Kunskapens riktning och mål är att finna verkligheten. Därför är det lätt att beskrivningen av verkligheten blir den gällande verkligheten.

    SvaraRadera
  2. Härliga formuleringar. Tack så mycket för den. En hel del bloggare i bloggvärlden är ganska så nedbrytande.....det är som en pesthärd, en sjukdomshärd, dar allt möjligt mörker, hat, vrede, frustration och ...ja, nästan på gränsen till mordlystnad, hänger i luften.....det är fruktansvärt nedbrytande....
    Så ramlar man in på en sådan här gemytlig, sund, eftertänksam, fundersam och samlad sida, med förmåga till distans, och förmåga till en vettig och samtidigt mycket medveten inställning och ett samlat förhållningssätt (till skillnad från vissa galningar, propagandister, hatspridare (är de kanske i själva verket "hemliga påverkansagenter"? Som verkligen har som uppdrag och "dirigera hat åt ett visst håll?.....Vem vet?)...hur som helst, man riskerar att bli "smittad" på dessa sidor.... så man måste verkligen lära sig att avhålla sig från dem....i ren självbevarelsedrift!
    Tack för denna sida och denna upplyftande, hälsobringande kontrasterande tankevärd, som Erik bibringar bloggvärlden... Stort tack...verkligen en god insats!

    SvaraRadera
  3. @Anonym
    Tycker också om Eriks blogg. Jag tycker mig känna en ambivalens i Eriks skrifter dock som jag inte ser hos dig.

    Man kan ju fråga sig om inte vissa försöker kväva berättigad vrede, ilska och krav på rättvisa genom att alltid kalla dessa rättmätiga krav för "hat", hämnd" och att det är en sjukdomtillstånd som man kan bli "smitad" av. Är inte det föraktfullt, nedlåtande, överlägset, nonchalans att sjukdomsförklar andra människors rättmätiga krav på rätvisa? Det verkar inte vara som om du direkt dryper av självransakan, självinsikt eller hyser någon form av sympati för de du sätter människor i mental karantän genom att halvt idiotförklara deras krav på rättvisa.

    Undrar vad det kan vara för "hemliga påverkansagenter" som är experter på att vända ut och in på skuldsättning? Varför känner jag så väl igen det?

    SvaraRadera
  4. Tackar så mycket Anonym och Anonym! Nu får passa er när ni lämnar så glada tillrop här. Jag kan bli kaxig ;-)

    Anonym två - den ambivalens du detekterar är i allra högsta grad uppriktig. Hur kan man vara annat än ambivalent inför uppnystandet av att mycket av det man lärt sig vara sant visar sig vara motsatsen.

    När vi nu står i begrepp att som något större folkmassa inse vad det är vi gått och blivit matade med så är det ju inte utan att man kommer att sakna ett och annat ur det paradigm som har sitt avstamt i hejdlöst ljugande men vars yttersta tentakler man ju tyckt och tycker ganska mycket om.

    Det är en grund till ambivalens. Men där finns givetvis många, många flera. Livet utan ambivalens vore nog en smula tråkigt. Stendött. Tänk om man redan visste allt...

    Visst är det väl så att bara den som har ett tydligt "åsiktsmässigt varumärke" nått bloggosfärens i mängd besökare (och därmed intäkt) översta lager. Men för de flesta som skriver tror jag knappast att det är antalet läsare som lockar utan det obevekliga i att uttrycka sig.

    Medvetet eller inte så är väl alla på ett eller annat sätt påverkansagenter på vad sätt vi än må uttrycka oss. Om vi själva driver vår sak eller om vi beslutat att själva driva någon annans sak må ju vara detsamma. Övertygelser växlar över tid inom ramen för det uttryck de ges och var och en har kanske sitt spår att följa.

    Förefaller som om fler och fler spår löper samman men det påverkar ju i sak ingenting. Var och en är en del av helheten oaktat numerär. Och tankar kan ligga krypterade djupt i de egna sambanden utan att man upptäcker dem i åratal.

    Min näsa säger mig att tvärsäkerhet så gott som alltid är ett tecken på att något inte står rätt till. Men det är bara min näsa det.

    SvaraRadera
  5. Ja, du har så rätt, visst är det så att alla människor, och inte minst barn (!) kan verkligen vara ”påverkningsagenter (!), när de vill ha sina viljor igenom….!
    Men, samtidigt är det också det här med att börja kunna se saker ur ett annat perspektiv, och se på händelser och företeelser, skeenden, både historiska och nutida, och den föreställning som man haft, om, naiva sådana kanske, tillitsfulla, dumma (? föreställningar, som trott på…..och så anar man på ett alldeles nytt sätt graden av illvilja som också finns….och man blir mycket konfundersam kring vad som vill uppnås, egentligen. Och hur människan skall kunna ta nya medvetandekliv, hitta nya lösningar…..utan att bli alltför,,,,mordisk---?
    Det som hastigt behöver läras in…..alldeles nya förmågor….alldeles nya fokuseringar….alldeles nya tankegångar….?
    Kanske om människor bara blev ”helgon”? Och ”supearkreativa”…Som en slags ”epidemI”?….. Det vore något”!

    SvaraRadera
  6. Det låter som en alldeles förträfflig epidemi. Skulle faktiskt inte bli förvånad om vi står precis mitt i det skeendet.

    Och att detta bedrägeri som vi fokuserar vårt hat och vår ilska på på har sitt egentliga syfte precis just där. Att få oss att bli precis det du beskriver.

    SvaraRadera
  7. Jag kan känna igen det som den andra "anonym" skrev om den "första" anonym.

    Är det inte hat att idiotförklara, ringakta och förringa en annan människas rättmätiga känslor? Jag tycker faktiskt den första anonym uttrycker mer hat genom sin arrogans, nedlåtenhet och föraktfullhet över de som känner sig förbannade över de orättvisor som finns.

    Att respektera andra människors känslor, fastän man kanske inte själv hyser dem, är basic. Känslor ska respekteras, sedan kan man ha olika synpunkter på handling och hur rättvisa ska utmätas. Ord är inte handling, tvärtom kan ord vara ventiler som pyser ut frustration etc.

    Men, såsom den första anonym, kalla de som hyser dessa känslor för "galningar", "hatspridare" som mentalt "smittar" ner andra och kan liknas vid "en pesthärd, en sjukdomshärd" är ett förringande av andras känslor som tyder på att skriftställaren själv lider av det "hat, vrede, frustration och ...ja, nästan på gränsen till mordlystnad" genom att uttrycka så mycket förakt och nedlåtande som han gör. Hela hans hållning är "fruktansvärt nedbrytande".

    Kort sagt den första anonym skjuter sig själv i foten ganska rejält - men troligen är, som sagt inte självrannsakan eller självinsikt hans grej riktigt - han dömer hellre andra till sinnessjukhuset. Hans inställning påminner en del om hur dissidenter behandlades i t.ex Sovjet.

    Att känna ambivalens är som du säger, Erik, en sund hållning. Det betyder att man kan byta perspektiv att se saker från andras synfält. Det betyder att man inte idiotförklarar andras betraktelser. Det är en källa till humanistisk rikedom som jag tror anonym den förste inte förstår då han är fångad av förakt, arrogans, överlägsenhet och nedlåtenhet.

    SvaraRadera
  8. Man måste också försöka se skillnad på dem som kanske har rättmätigt behov av att kunna ge verbala uttryck för vrede och frustration och det som man kanske allmänt tycker är felaktigheter av olika slag, och mellan dem som medvetet och hårt (cyniskt?) vill dirigera människors vrede, frustration och ilska i en bestämd riktning och också verkligen spä på deras frustrationer och riktigt peka ut och förklara vem de skall vända sitt hat mot, och med ett medvetet syfte..?
    De är som härförare i forna tiders krig? Målet var att egga till krig. Det var kriget som var målet. Och medlet var att egga upp hatet och föraktet för fienderna, och man måste till varje pris förklara alla deras sämsta sidor, ja, kanske förklara ”fienderna” för att vara totalt ovärdiga, totalt värdelösa, och kanske till och med som djur, för att därmed kunna föra kriget? Det är det som alltså är vad krigshetsarna främst vill, för de tror att det tjänar dem själva och deras intressen. De vill helt enkelt mobilisera människors frustrationer och bädda bädden för, och förbereda grunden så, att allt fler skall tycka att ett krig är det enda rätta, det enda riktiga och det enda goda….
    Det är skillnad mot att respektera människors behov av att tala om sina känslor av olika slag.
    Det skall man alltid göra.

    SvaraRadera
  9. Om någon har bestämt sig för att egga till konflikt så blir det ju de presumtivt uppviglandes ansvar att genomskåda uppviglarens agenda utan att blint sticka iväg och agera utifrån suggesionen.

    Gränslöst personligt ansvar. Andra kan göra hur in i helvet fel som helst, men det är ju ytterst deras eget problem. Och mitt ansvar är att se till att det stannar vid att vara just deras problem.

    Projicering är den kanske skadligaste delen av detta mentala pussel. Var och en bär ju på lite snedbalanser och saker som kanske inte känns rakt igenom skitkul (lämnar anledningarna därhän) men så kommer en uppviglar och vips kan man projicera sina bekymmer in vad uppviglaren förespeglar och så med ens släpper den där obehagliga proppen av att anledningarna till den egna belägenheten åtminstone delvis skulle ha stått att finna inom den egna påverkanssektorn.

    Återigen. Det oändliga personliga ansvaret.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Trend

Bubbelbalans

Vortex. Råbjörk.