Vems är felet?

OK, mycket är på tok – det är allt fler överens om. Jag läste i och för sig följande text som kommentar till det påstådda förnyade terrorhotet från Al Qaida mot Sverige och insåg att det fortfarande finns en eller annan grundlurad människa i bloggosfären:

”Gillar inte att al-Qaida riktar nya terrorhot mot Sverige. Att de hyllar aset som sprängde sig och att de i princip vill få oss att krypa för dem. Vill helst säga till dem att yttrandefriheten är vår kultur. Att de ska skita i om vi har trupper i Afghanistan. Att vi klär oss som vi vill här.”
Från icke namngiven men desto mer grundlurad bloggare. En volontär på teatern.

Vi har fostrats till att finna syndabockar och i den nu uppvaknande massan finns oerhört många som söker just detta. ”Det här är ju åt helvete fel. Vems fel?”. Det är kanske naturligt. Men också ganska naivt. För i ett bedrägeri av det här formatet – är inte var och en bedragen på sitt lilla sätt?

Den fattige arbetaren på textilfabriken i Egypten, demonstranten på torget, det militära befälet, myndighetschefen, statschefen, underrättelseagenterna, lönnmördarna, journalisterna, debattörerna, ekonomerna, banktjänstemännen, riskkapitalisterna, hälsorådgivarna, bankcheferna och alla näringslivets direktörer – är inte de förledda allihop? Levnadsvillkoren må vara olika men vi är alla lika lurade.

Det är naturligtvis enklast att se att textilfabriksarbetaren som inte fått ihop till mat till sin familj pressats till revolt, men har inte även journalisten pressats till sin förljugenhet i utbyte mot sitt uppehälle. Har inte även den i bonusar dränkte bankdirektören fått sitt sociala och själsliga liv kidnappat av sin egen roll och hållits fånge av sin egen position?

Visst kan man säga att naiviteten och graden av bedragenhet faktiskt ökar ju högre upp i pyramiden man kommer. Till och med det lilla fåtal elitister som äger så gott som allt av värde i denna värld har nog även de blivit bedragna, även om de sannolikt är tillräckligt små som personer för att helt blockera sitt sinne för möjligheten.

I botten på pyramiden finns det stora flertalet. De med intakt själslig integritet, kärlek och mänsklig värme i behåll. De är svårare att lura i hjärtat men pressas som massa till saker genom de mest basala delarna i hela bedrägeriet. För varje lager man klättrar i pyramiden blir bedrägeriet mindre själsligt och mer logiskt. Det blir kallare. Människorna blir mindre. Längst upp bor ingen kärlek alls.

Vilket på sitt sätt talar för att bedrägeriet har skapats för att avslöja sig själv och åstadkomma de insikter detta för med sig. Ödet tar inga chanser. Ödet säkrar med de bjärtaste av kontraster. För egen del synnerligen tydligt dagar då lärdomsstaden besökts.