Vid resans fortsatta mål
Vid resans mål, så att säga. Målet för en resa kan väl knappast vara något annat än den fysiska plats man befinner sig på när resan är över. Eller så utgörs målet av det tillstånd som infinner sig efter genomförd resa. Vilket ju är den icke-fysiska motsvarigheten till den fysiska slutdestinationen. Alltså en definition av resmålet som inbegriper det fysiska vid sidan av det mentala och för oss odefinierbara storheter som också uppfyllts av förflyttningens föränderlighet.
Hemmaplan bjuder dessutom på högst njutbara solchanser, dagen till ära.
Vad som slår mig är det ljuvliga i att komma hem. I den tillfredsställelse som bor i att återvända till den plats som växt samman med min egen varelse. Det må vara kallt och snöigt. Men här bor jag och här bor också de för mig mest betydelsefulla varelserna. Min fru, hennes lille rödhårige legoexpert. Hundar, katter, får och grisar. Här bor den återfödande tillfredsställelsen.
Jag kan inte annat än tappa andan inför den kontrast mitt nuvarande liv erbjuder i fråga om hemkomst vid återblick. Det ser faktiskt ut som om vad som var innan jag hittade hit var en enda lång resa. Det är två helt olika liv. Fullkomligt olika.
Det förefaller oändligt mycket rimligare att även vistelsen vid detta mål från en i nuläget osynlig aspekt utgör sträckan på en annan, parallell resa. Saker förändras – kanske mer på insidan. Det går ganska fort. Men det syns som sagt inte – för då skulle det inte kunna innebära en förändring.
Med de skiftande lågorna brinnande och det inte utan sina eggande villkor. Med dödsfall och återföreningar i bagaget. Med på nytt återfunna kopplingar till de man sannolikt tidigare delat detta med samt med energin ur den mark som bär allt dettas hemvist fortsätter äventyret. Äventyret, dess utmaningar och belöningar. Bäggedera rika och berikande. Bäggedera sinnligt utformade och krävande såväl tålamod som engagemang. Och just i och med det – krävande en hög numerär av krävande omprövningar av nödvändigheten hos vad som kan tyckas vara självklarheter.
Just inflödet av det som parkerats som omistligt för uppehället konstituerar den mest påfallande utmaningen. Inte i fråga om dess volym, utan i dess anspråk av tid. En mycket väl konstruerad utmaning och i skottlinjen från detta nu då de underliggande mekanismerna befinner sig i ett osedvanligt svängande tillstånd med avseende på dess avsättning och egentliga ändamål.
Vad som inte syns på ett plan kan ändå vara fortsättning av föränderlighetens båge i samband som hoppar in och ut ur synlighet.
Hemmaplan bjuder dessutom på högst njutbara solchanser, dagen till ära.
Vad som slår mig är det ljuvliga i att komma hem. I den tillfredsställelse som bor i att återvända till den plats som växt samman med min egen varelse. Det må vara kallt och snöigt. Men här bor jag och här bor också de för mig mest betydelsefulla varelserna. Min fru, hennes lille rödhårige legoexpert. Hundar, katter, får och grisar. Här bor den återfödande tillfredsställelsen.
Jag kan inte annat än tappa andan inför den kontrast mitt nuvarande liv erbjuder i fråga om hemkomst vid återblick. Det ser faktiskt ut som om vad som var innan jag hittade hit var en enda lång resa. Det är två helt olika liv. Fullkomligt olika.
Det förefaller oändligt mycket rimligare att även vistelsen vid detta mål från en i nuläget osynlig aspekt utgör sträckan på en annan, parallell resa. Saker förändras – kanske mer på insidan. Det går ganska fort. Men det syns som sagt inte – för då skulle det inte kunna innebära en förändring.
Med de skiftande lågorna brinnande och det inte utan sina eggande villkor. Med dödsfall och återföreningar i bagaget. Med på nytt återfunna kopplingar till de man sannolikt tidigare delat detta med samt med energin ur den mark som bär allt dettas hemvist fortsätter äventyret. Äventyret, dess utmaningar och belöningar. Bäggedera rika och berikande. Bäggedera sinnligt utformade och krävande såväl tålamod som engagemang. Och just i och med det – krävande en hög numerär av krävande omprövningar av nödvändigheten hos vad som kan tyckas vara självklarheter.
Just inflödet av det som parkerats som omistligt för uppehället konstituerar den mest påfallande utmaningen. Inte i fråga om dess volym, utan i dess anspråk av tid. En mycket väl konstruerad utmaning och i skottlinjen från detta nu då de underliggande mekanismerna befinner sig i ett osedvanligt svängande tillstånd med avseende på dess avsättning och egentliga ändamål.
Vad som inte syns på ett plan kan ändå vara fortsättning av föränderlighetens båge i samband som hoppar in och ut ur synlighet.
Kommentarer
Skicka en kommentar