Obskyritetsjubileum
För 25 år sedan var det här en konstig dag i en elvaårings liv. Alla vuxna var så där lite chockat omtöcknade och visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Man såg att de var känslomässigt berörda och att de kämpade med något men själv fick man kämpa från andra hållet för att logiskt försöka begripa vad det känslomässigt kluvna berodde på.
Det var inte förrän den elfte september 2001 som jag begrep hur de kände det den dagen. För visst – människor dog. Offrades, kanske man kan säga. Palme var bara en men i det stora äpplet handlade det om tusentals (och talades inledningsvis om tiotusentals). Omständigheterna kring dödsfallet/dödsfallen presenterades med den grumliga kristallklarhet som kännetecknar just denna sorts händelser.
Det känslomässiga för de vuxna svenskar som för 25 år sedan gick med en grop i halsen berodde nog inte huvudsakligen på den döde. Det handlade kanske mer om den rädsla som kommer ur att något ohyggligt ur det samhälleliga perspektivet just inträffat under den egna näsan. Och att den egna näsan rent instinktivt vet att skeendet är en del i en större kontext.
För egen del var det palmemordet och de efterföljande valserna i media som kanske mer än något annat fick mig att begripa att det är teater alltihop. Naturligtvis begrep jag det inte där och då, men då hela mitt konsumtionsmönster för prefabricerad perception formades i dess kölvatten blev effekten att det instinktiva sökandet efter alternativa vinklar fick osunda mängder näring.
Jag fick - som alla andra - se hur man suddade till saker under näsan på varenda åhörare. Hur det grumlades ut från ett antal tydliga punkter till en tunn, tunn film av ointressanthet. Ett mönster som återkommit gång på gång - främst här hemma men på senare år även transatlantiskt. Den svenska modellen, så att säga.
Människan känner – mer eller mindre sublimt – när något är fullständigt på tok. Känslan som blev ohyggligt påtaglig 2001 bottnar i en själslig frustration som via teaterns försorg deformerats till individuell rädsla istället för en frigörande insiktsfullhet.
Vi står på det sista trappsteget. Oavsett från vilket håll vi kom hit så har resterande trappa försvunnit. Vi kan gå uppåt eller neråt. Men alldeles oavsett måste vi lita blint till oss själva och varandra när vi tar nästa steg.
Det var inte förrän den elfte september 2001 som jag begrep hur de kände det den dagen. För visst – människor dog. Offrades, kanske man kan säga. Palme var bara en men i det stora äpplet handlade det om tusentals (och talades inledningsvis om tiotusentals). Omständigheterna kring dödsfallet/dödsfallen presenterades med den grumliga kristallklarhet som kännetecknar just denna sorts händelser.
Det känslomässiga för de vuxna svenskar som för 25 år sedan gick med en grop i halsen berodde nog inte huvudsakligen på den döde. Det handlade kanske mer om den rädsla som kommer ur att något ohyggligt ur det samhälleliga perspektivet just inträffat under den egna näsan. Och att den egna näsan rent instinktivt vet att skeendet är en del i en större kontext.
För egen del var det palmemordet och de efterföljande valserna i media som kanske mer än något annat fick mig att begripa att det är teater alltihop. Naturligtvis begrep jag det inte där och då, men då hela mitt konsumtionsmönster för prefabricerad perception formades i dess kölvatten blev effekten att det instinktiva sökandet efter alternativa vinklar fick osunda mängder näring.
Jag fick - som alla andra - se hur man suddade till saker under näsan på varenda åhörare. Hur det grumlades ut från ett antal tydliga punkter till en tunn, tunn film av ointressanthet. Ett mönster som återkommit gång på gång - främst här hemma men på senare år även transatlantiskt. Den svenska modellen, så att säga.
Människan känner – mer eller mindre sublimt – när något är fullständigt på tok. Känslan som blev ohyggligt påtaglig 2001 bottnar i en själslig frustration som via teaterns försorg deformerats till individuell rädsla istället för en frigörande insiktsfullhet.
Vi står på det sista trappsteget. Oavsett från vilket håll vi kom hit så har resterande trappa försvunnit. Vi kan gå uppåt eller neråt. Men alldeles oavsett måste vi lita blint till oss själva och varandra när vi tar nästa steg.
Kommentarer
Skicka en kommentar