Knutpunkt

Dessa platser som jag känner så väl och där jag ofta tyckt mig bo. Flygplatserna - knutpunkterna. Inte där resan börjar eller slutar, utan de man passerar på vägen. De som samlar människor och sedan slungar iväg dem. Hem eller bort. Till eller från.

På ytan bor här många stereotyper. Men tittar man en stund så är alla naturligtvis individer. Individer som kämpar olika mycket med att dölja just det. Såsom jag, affärsresenären.

Det timmar jag tillbringat med att iaktta människor på ställen som dessa går knappt att räkna. Det, samt fundera på vart jag ska åka härnäst. Lägga upp planer. Till och med fundera lite på hur jag skulle lösa det oöverstigliga. Fortsätta titta på människorna.

Ibland har jag samtalat med någon av dem. Och det visar sig ofta att de är ganska vilsna. Stolta, framgångsrika, men därunder vilsna. Jag minns särskilt en kvinna i min egen ålder för något år sedan i Tyskland.

Hon hade åkt till Düsseldorf för att laga sina tänder. Tänderna hade hon sabbat i en cykelolycka. Hon bodde egentligen i Wien tillsammans med sin man. Eller pojkvän, snarare. Med en hund. Som hon hittat. När hon kom hem från Afrika. Dit hon flytt. För att verkligheten skrämde henne. Att hon inte hade några barn. Eftersom hon inte vågade. Rubba relationen med sin pojkvän. Hemma igen. Flydde till cykel. På terrängbana utan skydd.

Men hon var glad att tänderna var trasiga. Hon var glad att få krångla sig med flyg till Düsseldorf och den mycket dyra tandspecialisten en gång i veckan. Det gav henne användning för de pengar hon tjänat. Det gav henne något att göra. Det fick henne att vistas i sin hemmiljö en stund till. På flygplatserna.

Hon fick asyl i viktlösheten. Ett alibi för att inte leva. En möjlighet att andas en stund. Uppskjuta. Avvakta. Gömma sig under något större.

Jag vet inte om hon talade sanning, men tänderna såg inget vidare ut så den biten var nog sann i alla fall. Troligen plockade hon ihop den historia hon ville berätta. Och hon dolde inte sin flykt så som de flesta gör. Kanske efter som hon var på upphällningen. Såg det absurda.

Vi hade den saken gemensamt hon och jag. Vi hade bägge fått slut på saker att gömma oss bakom. Det var nog dags att ta itu med någonting. Minns inte vad hon hette, men hoppas att även hon fått chansen att ta itu med sitt.

Att vistas här är väldigt annorlunda nu. Det kryper i kroppen. Jag vill härifrån. Jag vill hem. Eftersom jag har ett hem. Ett hem där jag trivs, lever och älskar. Fullt ut. Så har jag aldrig upplevt det tidigare. Jag längtar hem. Och detta är inte mitt hem. Jag har lämnat flyktinglägret.

Jag har alltid, alltid velat resa ensam. Har tyckt att sällskap, utom de flyktiga som jag själv valt, konstituerat ett inskränkande av min egen tid. Så är det inte heller längre. De flyktiga kontakterna har jag tappat intresset för. Och den egna tiden - den har jag inget behov av längre. Eller så har jag den ändå, fast tillsammans. Jo, snarare så.

Tanken på vad du - dig jag delar livet med - skulle säga om du var med mig här kittlar varmt i sinnet. Att dela iakttagelserna med dig. Bygga små historier utifrån dem. Kanske får vi tillfälle att prova någon gång. Det skulle sannolikt förändra dessa platser. Det blir om och när det blir. Men då blir det nog synnerligen underhållande.

Skåpmat från våren 2009

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter