Hej då torpet

För sju år sedan ganska precis blev du mitt. Vårt enligt då rådande definition.

Läget tilltalade oss båda. Avskildheten mig, växtkraften henne. Skicket avskräckte men utmanade. Möjligheten att fokusera energi på ett projekt lockade oerhört. Längtan från staden drev mig.

Genom stormiga år höll du oss sysselsatta. I tanken, sinnet och praktiskt. Men det som föreföll vara en kärleksfull behandling var egentligen ett frustrationens utlopp.

Det är därför de gamla fönstren inte skrapats, målats och satts tillbaka utan ersatts av nya. Därför ligger att laminatgolv istället för de gamla vackra furuplankorna på golvet. Därför ser grindarna ut som de på en herrgård istället för ett par skeva, röda. Och därför ladan har förlorat sin doft - sitt luftiga, råa men varma och fantasieggande utrymme. Därför finns lyktstolpar och stenkantade grusgångar. Flaggstång och stenlagd uteplats.

Drömmen var diffus från början. Blev alltmer otydlig med tiden. Rastlösheten. Det uppskjutna ibruktagandet. Allt pekade tydligt på ohållbarheter - långt bortom torpet. Men vi blundade. Svalde. Gjorde lite mera. Pressade.

Med tiden blev jag ensam. Hennes påverkan blev kvar men hon var mer sällan där. Jag utförde på plats. Fick tid för mig själv. Med mig själv. På mitt vis. Njöt. Ökande.

En kärlek smög sig in i arbetet, det egna. Bakom ladans penseldrag finns den. I takets konstruktion. I uteplatsernas stolpar, balkar och träytor. I vindskivor, stuprör och tomtens flyttade stenmassor. I elnätet. Vatteninstallationen. Badrummets kakelfogar. Bastuns skruvskallar. Där finns mycket kärlek inbyggt. Men inte kärlek till resultatet utan till arbetet. Det egna. Det med hammaren, skruvdragaren, eller penseln i handen och planen för uppbrottet i sinnet. 

Jag arbetade och bearbetande. Korta, urladdande och mycket hemliga passioner utgick härifrån. Jag levde mer utförligt. Utforskade. Begrundade. Insåg. Kortade avstånd mellan fundering och verklighet på kapen. Rörde om bland tidigare cementerade tankar med betongblandaren. Skruvade på livets parametrar med skruvdragaren. En ibland hårdhänt behandling.

Men jag sökte aldrig kärlek här. Jag sökte frihet. Ändå var det precis härifrån jag fann kärleken så som jag aldrig tidigare skådat den. Som jag aldrig trott den kunde uppenbara sig. Sammanlänkad med just friheten. 

När jag fann - och genomförde den plan som byggts upp för uppbrottet. Då förlorade också torpet all sin dragningskraft. Förstod det inte direkt men det var som att bryta strömmen.

Den kvällen i juli. Den som föregick den första natten. Jag hann aldrig dra fast muttern kring värmekabeln mellan ladan och huset. Och när vi senare på natten blev ett, då månader av funderingar, suktan och verbal njutning fick sin fysiska representation. Blev verklig. Då försvann också arbetslusten i torpet. Muttern är ännu inte åtdragen.

Platsen är helt underbar. Ljuden, dofterna, solen och det underbara regnet. De stjärnklara nätterna. Månen över granarna i öster. Hundarnas skall från kenneln invid. Frustandet från de hästar som fanns här när man klev ur bilen. Den gnistrande snön. Grannen - den rökande och skröderade äldre kvinnan - och hennes skogstokiga kelgris till hund. Solbrännan i april. Stora granen. Träets doft när det klyvs på kapen. Braket från ett träd som fälls. Doften från röjsågen och den drypande svetten under hjälmen. Känslan av att slå i en spik genom en alldeles ny granplanka. Flugornas efterhängsna dans. Lövkrattningen om hösten. Gräsklipparen och den doft den lämnar efter sig. Staketet och doften av torkande rödfärg. Nattens ljud i skogen. Känslan när myggen biter utan att det klias. Humlornas surr. Utsikten från skorstenen. Våreldningens hetta och dofter. Transporterna av ris till majbrasan. Jordens doft när man gräver i den. Kampen med envisa stenar som inte vill ur marken.

Mycket tar jag med mig. Jag plockar med mig det som är mitt, det jag tycker om, för att dela med de jag älskar. Fler än någonsin.

Platsen överger jag. Men de drömmar jag hade när jag kom dit - de som var mina, och de som tillkommit efter vägen - de tar jag med mig. Vet inte exakt vart, men tror att det blir nära min hemmavik. Med den korta, den lille och de fyrbenta. Jag tror att vi kommer att njuta mycket där och på vägen dit. För det är inte bråttom.

Hejdå, torpet. Nu lämnar jag dig även om jag är fortfarande din ägare på pappret och ska göra dig i ordning i vår. Men då blir det för sista gången. Till sommaren ska du tillhöra någon annan. Någon som tycker om dig och tar väl hand om dig. Någon som kommer att njuta mycket här.

Sköt om dig och sköt om dem. Och påminn dem att dra åt muttern kring värmekabeln.

Och slutligen - tack. Du har givit mig kunskaper, utrymme och upplevelser som gjort mig bättre. Givit mig insikter, erfarenheter och lust. Du var mitt andningshål och min utgångspunkt. Du gav mig nya vyer och därigenom porten in till ett nytt liv. Ett liv som inte liknar något jag vågat föreställa mig. Tack.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Rekursivitet