Sorgligt?
Kyla. Inte hård men tydlig.
Där tidigare allt vilat och vägt. För vilken all upptänklig hänsyn visats och ingen uppoffring varit för stor.
För mig manifesterar hon min egen självförnekelse. Många förlorade år och kanske viktigast - förlorade vänner. Sådana som funnits, kunnat bli och sådana jag inte ens vetat av.
Ramen i vilken jag levde mitt liv var trång. Men jag levde också utanför. Kanske var det där jag levde egentligen.
Kanske hämtade jag näring från området innanför ramen och använde den på utsidan. För egen tillfredsställelse och eget förverkligande.
Så kan det ha varit. Skuldfrågan låter sig kanske aldrig redas ut. Jag höll i vapnet när det brann av. Jag flydde. Det står jag gladerligen för.
Åter till kylan. Den glasartade fasaden. Kanske skyddet hos den som inte upphört att älska. Mer eller mindre desperat eller efter att skottet fallit uppgiven. Kanske tog skottet där rakt i hjärtat.
Precis som jag under åren känt kyla sprida sig utifrån ett punkterat hjärta. Ett som sett meningslösheten och känslornas död i vitögat. Som förstått men inte tagit tag i konsekvenserna.
Utan istället tagit näring från utanför ramen - för att klara livet på insidan.
Och så hade det kanske varit ännu om inte den enastående vackra uppenbarat sig. I det mörkaste av dubbellivets skrymslen fann jag henne. Den själsfrände som gjorde det fullkomligt outhärdligt på insidan.
Som fick mig att elda ramarna på bål och överge dubbelspelet. Att leva helt på utsidan utan fastlagda ramar.
Kylan kommer nog att finnas där länge. Troligen för att övergå i ingenting. Den känns sorgsen att skåda men nu när raseriet och förebråelserna givit vika är det den enda känsla som kan överleva. En glasartad kyla och en viss avlägsen sympati för att det måste vara jobbigt.
Om jag gjort detta tidigare hade vi kanske kunnat vara vänner.
Men allt har en mening - samla erfarenheterna och förträng intet. Speciellt sådant du är säker på att du inte vill behöva använda dig av.
Kanske är det ett säkert sätt att inte behöva hamna där igen. Så kan det vara.
Där tidigare allt vilat och vägt. För vilken all upptänklig hänsyn visats och ingen uppoffring varit för stor.
För mig manifesterar hon min egen självförnekelse. Många förlorade år och kanske viktigast - förlorade vänner. Sådana som funnits, kunnat bli och sådana jag inte ens vetat av.
Ramen i vilken jag levde mitt liv var trång. Men jag levde också utanför. Kanske var det där jag levde egentligen.
Kanske hämtade jag näring från området innanför ramen och använde den på utsidan. För egen tillfredsställelse och eget förverkligande.
Så kan det ha varit. Skuldfrågan låter sig kanske aldrig redas ut. Jag höll i vapnet när det brann av. Jag flydde. Det står jag gladerligen för.
Åter till kylan. Den glasartade fasaden. Kanske skyddet hos den som inte upphört att älska. Mer eller mindre desperat eller efter att skottet fallit uppgiven. Kanske tog skottet där rakt i hjärtat.
Precis som jag under åren känt kyla sprida sig utifrån ett punkterat hjärta. Ett som sett meningslösheten och känslornas död i vitögat. Som förstått men inte tagit tag i konsekvenserna.
Utan istället tagit näring från utanför ramen - för att klara livet på insidan.
Och så hade det kanske varit ännu om inte den enastående vackra uppenbarat sig. I det mörkaste av dubbellivets skrymslen fann jag henne. Den själsfrände som gjorde det fullkomligt outhärdligt på insidan.
Som fick mig att elda ramarna på bål och överge dubbelspelet. Att leva helt på utsidan utan fastlagda ramar.
Kylan kommer nog att finnas där länge. Troligen för att övergå i ingenting. Den känns sorgsen att skåda men nu när raseriet och förebråelserna givit vika är det den enda känsla som kan överleva. En glasartad kyla och en viss avlägsen sympati för att det måste vara jobbigt.
Om jag gjort detta tidigare hade vi kanske kunnat vara vänner.
Men allt har en mening - samla erfarenheterna och förträng intet. Speciellt sådant du är säker på att du inte vill behöva använda dig av.
Kanske är det ett säkert sätt att inte behöva hamna där igen. Så kan det vara.
Kommentarer
Skicka en kommentar