Vägen baklänges

Det är vinter nu. Vägen är densamma men startpunkten och destinationen har bytt plats med varandra.

Under sommarens hetaste veckor pågick uppbrottet. Känns som en evighet sedan. 

Strax dessförinnan köpte jag glass. Av någon som redan på förhand fascinerat mig med sina ord och tankar. Vars röst jag då aldrig hade hört, vars hud jag aldrig smekt men vars sinne jag kunde skönja. 

Hon tog mig med storm. Men inte med den meteorlogiska stormens åthävor - regn, vind och åska som släpps loss för att sedan lugna sig, utan som en kosmisk storm med magnetfält i rörelse. En osynlig men obeveklig påverkan. Med frekvenser, riktningar och sken som harmonierade. Fångade. Två magnetiska moln som gradvis och osynligt men under utveckling av enorm energi blir till ett.

Det var i somras. Nu är det vinter. 

Tiden tillsammans känns oändligt lång. Och kort som ett ögonblick.

Den kyla jag kände i somras. Den som höll på att förtära mig, är borta. Nu bor här bara värme.

Det mörker som bodde i mig - som fanns med mig under försommarens ljusa nätter - är borta. Uppslukat av ljuset.

Och det som var startpunkten har blivit destinationen. Hennes hem har blivit mitt. Vårt.