Om nuet och skapande

Att leva i nuet är tvivelsutan det bästa sättet att ge livet mening och innehåll eftersom det utgår ifrån det som faktiskt är och händer istället för vad som hänt eller eventuellt kommer att hända. Att leva i nuet är vid första anblicken att njuta, att ”suga i sig” av vad som är och inte planera inför framtiden eller älta vad som varit. Eller mer handfast – att inte oroa sig för vad som händer imorgon och inte gräma sig för vad som hände igår. Så längt så bra.

"Eckhart Tolle skriver i sin bok “The Power of Now” hur vi lever med en sinnessjukdom. Vilket vi gör, många är inte medvetna om att de är, och genom att bara vara kan de leva ett riktigt bra liv som många går miste om. Istället för att vara medvetna nu i ögonblicket är de flesta omedvetna om ögonblicket. De tänker på dåtiden eller framtiden eller så oroar de sig för något. Tankar springer iväg. Men vi är inte våra tankar – vi är. Sen kan vi ju bolla idéer med tanken, eller fundera över något att göra, men vi är inte tanken och många styrs av tanken. Många går på autopilot större delen av sitt liv."

Från Seilon - synkronicitet

Den uppenbara konsekvensen av att leva i nuet är emellertid att långsiktigheten får stryka på foten. Man lägger inte längre ett schema. Lever man här och nu så lever man också med insikten att allt kan ändras fundamentalt precis här och nu. Och med den insikten kommer skuggan av en meningslöshet. Meningslösheten att göra något för en bättre morgondag när allt som finns är nu.



Och skapandet - att göra saker som tar längre tid än ett nu – som inte kan färdigställas inom loppet av samma impuls som idén uppkom – vad händer med det? Och varför reser sig tankarna på ett lite större skapande ur det behagliga nuet. Fel – inte tankarna. Idéerna. Det är idéerna det handlar om. Skapandets idéer. Infall. Födda ur det halvsovande intuitiva på gränsen mellan känsla och tanke. Kanske burna över bryggan från det högre till vår nuvarande illusion av en anledning.



Det bor ju något hisnande underbart i skapandet, såväl det rent imaginära fantiserandet som konstruerandet och det fysiska byggandet. Att fantisera, att tänka sig hur man vill ha det – må det vara hela världens framtid eller en vacker balkonglåda – spelar ingen roll. Här finns något mycket njutningsfullt som med avstamp i nuets oändlighet ändå gör anspråk på framtiden. Ett skapande i stort och smått.



Att fullfölja sin fastlagda plan genom att för en tid införliva sig under sin tankes struktur för att nå ett visst mål är ett intressant experiment. Ett experiment inte olikt det som hela den så kallade civiliserade mänskligheten varje vardag väljer att delta i under parollen samhället. Det är ett sätt att fullfölja sina drömmar – att uppfylla sina önskningar. Men metoden skuggar inte sälla ut just nuets betydelse. Det är lätt att under planens spö offra nuet.



Det är också lätt att under själva fullföljandet bli alltför standardiserad i sitt angreppssätt. Att möjligheter efter vägen inte grips och att infall systematiskt åsidosätts. Mer om detta i "Att ha en plan".



För några år sedan tog mitt liv en rejäl vändning. Jag förstod det inte med en gång, men när jag nu kikar bakåt så ser jag ett långt, utdraget nu med början från vändningen. Innan dess bar livet en annan i det närmaste polskiftad skala där planerna härskade och där att leva i nuet var något som paradoxalt nog fanns som en inplanerad del i planens struktur. Det var också i en sådan inplanerad ruta som öppningen till detta förbehållslösa liv i nuet fanns.



Alltsedan vändpunkten har jag slagits med mitt påhittande. Jag har alltid sökt och experimenterat med mina idéer, mentalt ouppfostrad som jag är och vederbörligen respektlös inför inlärda sanningar om vad som är möjligt och inte. Oskolad, kanske man kan säga. Det är lätt hänt att man med en sådan bråkskalle får en massa idéer. Konflikten kommer när man överväger att faktiskt realisera idéerna.



Inte sällan blir det ju jag själv som står för åtminstone den inledande realisationen. För att få andra med på galoppen krävs om inte annat att man förklarar vad man menar och för att komma dit måste man inte sällan bygga halva kungariket. Ett byggande som när jag från mitt avslappnande nu extrapolerar insatsen inte sällan konkluderar varandes alldeles för krävande. Jag vill inte längre inrangera mig under mina egna utföranden. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer. Just så säger barnet inuti mig.



Men det finns ett alternativt tillvägagångssätt, börjar jag förstå. De lösa trådarnas princip. Varje önskan, projekt eller vad det nu är äger sitt eget skeende. Finns där att plocka med om lusten faller på. För när allt kommer omkring är ju varje process en genom tiden länkad serie av nulägen. Nulägen som vart och ett för sig i sin oändlighet har sin mening och relevans. Sin inspiration, rentav.



Genom att följa impulserna, genom att låta nuet själv välja om det vill sväva över det öppna insupandet av ögonblicket eller om det vill fånga någon av trådarna eller rentav skapa en ny så låter man det oändliga nuläget spinna processerna till en stark, meningsfull vajer av inspirerande ögonblick. Det betyder inte att minsta motgång är skäl nog att byta tråd – tvärtom, trådarna äger alla sina utmaningar vilket genmäles av envisheten.



Det går inte att planera. Aldrig, aldrig någonsin – egentligen. Det som sker det sker och det blir som det blir. När trådarna får löpa fritt genom nuet ges kanske möjlighet för det undermedvetna att skapa de samband de bär i sig. Som det är avsett, möjligen. Och ju mer jag lär mig att bejaka den tankemässigt frigående impulsen desto mindre blir motståndet längst hela den skapande vägen. Det är som om man genom att låta trådarna vävas av impulsen istället för tanken skapar sig en tunnel. En tunnel genom vilket skapandet får löpa fritt.





Skapandet accelererar i tunneln. Processernas trådar svetsas till varandra tillsynes stokastiskt men sett över lite längre perspektiv i klanderfri symmetri (här genom min skakiga hands försorg något osymmetriskt, beklagligtvis).



Det hävdas att vi är här av en anledning, allihopa. Att var och en bär på sina egna anledningar men att det också finns en gemensam. Att detta är en skola. Och att syftet med skolan är att göra oss alla till skapare av ljus. I vår värld kan man skapa saker med tanken. Men för att kunna göra det måste man lära sig tålamod, tanketystnad och en massa andra saker. Helt orimlig är kanske inte tanken på livets skola dess ljusskaparexamen. Bättre plats än denna för att leka med skaparkraft finns egentligen inte. Allt går att ta på. Allt går att påverka. Allt känns verkligt. Ljuvligt.

“Hon har haft en uppenbarelse. Den kom till henne för några dagar sedan, på lekplatsen på Bleecker Street, när hon tittade på två små flickor som lekte på en gångbro av trä nära rutschkanan. Plötsligt fylldes hon av insikten att hon kunde se deras genialitet, deras obegränsade inneboende småflicksgenialitet. Samtidigt insåg hon att vi alla är genier och att själva innebörden i ordet blivit förvanskad. Genialitet är ingenting vi fått av en lycklig slump, så där som de vill att vi ska tro. Nej, den är lika grundläggande för vårt sanna jag som upplevelsen av kärlek och av Gud. Genialitet är barndom. Skaparen skänker den till oss tillsammans med livet, och samhället piskar den ur oss innan vi fått chansen att följa impulserna från våra naturligt kreativa själar. Einstein, Newton, Mozart, Shakespeare – ingen av dem är onormal . De fann helt enkelt ett sätt att hålla fast vid den gåva som vi alla fått vid födseln.



Hon upptäckte sedan att hennes liv var förändrat. Blommorna som stod i gröna plastsvaser utanför den koreanska delikatessaffären, tidningsomslagen i tobaksaffärens skyltfönster, byggnaderna, bilarna – allt hade en skärpa som hon aldrig kunnat föreställa sig. Hon sade att det var skärpan “hos nuet”. Hennes inre jag bubblade av energi. Hon såg alla föremåls dolda liv, deras begåvning in i minsta detalj, den koncentrerade genialiteten som gjorde dem till vad de är. Skarpast av allt framträdde förtvivlan i ansiktena hos alla människor hon passerade. Hon försökte förklara sin uppenbarelse för dem, men de rusade bara förbi. Det var då det slog henne: De visste redan om sin genialitet, det är ingen hemlighet, det är värre än så: Den har förtryckts hos dem precis som den hade förtryckts hos henne. Det krävs en oerhört kraftansträngning för att hålla tillbaka genialiteten så att den inte tränger upp till ytan igen och återfår sitt förunderliga inflytande över våra liv, och denna strävan ligger bakom allt mänskligt lidande.”

Ur boken: “Den dagen min dotter blev galen”, av Michael Greenberg, via Melody Pictures