Tanke

Några dagars arbete. Människor, spel och logik. Omväxling. Men den röda tråden är sällan långt borta. Den tråd som symmetrins finger drar rätt igenom en annars kaotisk upplevelse av livet. Osedd symmetri kan inte verka. För vad är den annat än den vektor som utan att spela tidsillusionens spel ändock så tydligt vägleder vad som sker genom densamma?

Sanningen är ute, människorna drar sig inte längre för att se sambanden – titta på varandra och brista ut i skratt över livets säregna humor och åt det skådespel vi en gång trott på. Det händer och det händer precis just nu och i de mest oväntade sammanhang. Ingen av oss vet vad det är vi ser, men det känns bra. Och det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om hela detta skifte på tröskeln till den nya tidsåldern eller hur man nu väljer att se på saken egentligen enbart handlar om den saken.

Om att följa känslan och instinkten. Att finna övertygelsen i tystnaden och att inte låta den pladdrande tanken förstöra festen. Hur många brinnande, underbara impulser har inte tankens skumsläckare förfäktat med de mest kyliga av kommentarer? ”Du kommer att se dum ut”, ”Vem tror du att du är?”, ”Har du tänkt igenom det där?”, ”Har du några bevis?”, ”Nej, så är det inte. Det vet alla.”, ”Forskare hävar” och vad tok det nu kan vara.

I så fall är ju det största hotet mot denna förändring att vi tänker på den. Att vi analyserar vad som sker, varför det sker och söker finna rationella och tankemässiga modeller som beskriver dethela. Att vi pluggar meditationstekniker och inte tänker på annat än att träna vårt tredje öga. Men med den relativt enorma hastighet den interpersonella upptiningen pågår har vi nog snart bara skrattat av oss hela tankespöket.