Synkront

Det känns som att vandra på en igenvuxen stig. Inte en chans att ögat ser vad som döljer sig under vegetationen. Inte heller tanken kan bedöma terrängen och utifrån de synliga parametrarna lämna en lämplig instruktion till fötternas motoriska enheter. Det kunde lika gärna vara totalt mörker, även om skönheten i sceneriet då skulle förspillas.

Så länge det stämmer visar sig tecknen med tilltagande täthet. Från symmetrier i ord, nummer och formspråk till uppdykande människor och kontakter som sker utan någon som helst relevans för den gängse, holistiska världen. Jag vet inte om det är den massliga resningen av vibrationen som pågår eller om det helt enkelt är inbyggda, förutbestämda symmetrier utifrån min egen belägenhet. Jag vet bara att det absolut inte kan vara vad man lite slarvigt brukar kalla för slumpen. Den finns nog snarare inte.

När känslan får styra stegen hamnar fötterna varje gång på något stadigt. Det känns som en varm, krattad sandgång, omsorgsfullt övervuxen och begravd under snårskogen för mig att finna under min vandring här. Stigen korsar andras och vi får vandra tillsammans, utbytande tankar och funderingar i sensationen kring de uttalade ordens kraftfulla mening.

Jag har kämpat för att inhämta kunskap och färdigheter. Jag har samlat på mig erfarenheter och begått dyrköpta misstag. Jag har betett mig illa mot människor och djur, förolämpat och tagit min egen framgång och njutning på andras bekostnad. Jag har fått tillbaka med samma mynt. Stigen har funnits där under fötterna hela tiden men jag har varit upptagen att slåss med vegetationens taggiga snårskog.

Jag – precis som alla andra – har alltid fått höra vilka fel jag gör. Att jag är skenhelig och försöker spela god. Jag har så ofta fått höra att det inte är jag utan något slags tanke som talar. Kanske är jag då snarare den tanken? Rent konkret har det varit propåer om att jag inte ska låna ut mina saker och att jag ska sluta vara så förbannat öppenhjärtlig. Att jag inte ska bjuda hem gäster, att jag ska behålla det jag fått för mig själv och att jag ska stå på mig mera; gärna på andras bekostnad. Men det är när jag lytt min dåtida omgivnings råd att spela en annan roll som synkroniciteten försvunnit och den törniga snårskogen vuxit upp längst mina vader med sikte på mitt hjärta.

Jag har hunnit göra en hel del djävulskap i detta liv, men mer sannolikt är väl att jag varit en riktig skitstövel i något tidigare. Nu får jag smaka på en annan variant och jag vill inget hellre. De förorättade provokatörer som gapande står längst min stig och försöker förse sig av min energi i sin skränande jakt på anledningar att försvara den egna oförrättens fortlevnad har varit många. De försöker säga mig något. Och jag börjar förstå vad det är.

Deras ord säger mig att jag måste bli som dem. Att även jag måste börja döma, hata och dra till mig det förtryck som skulle kunna ge mig alibit att vara bitter. De skriker åt mig att jag måste ta ställning och de talar med all önskvärd tydlighet om – från djupet av sina oförrätters gropar – att det är just deras obalansers anledningar som är mina att hata.

Jag önskar att jag kunde. Eller att jag åtminstone kunde förstå varför. Men jag kan bara följa stigen. Vart den leder har jag ingen aning om. Det är därför här och nu äger den relevans det gör. Det är också därför jag inte kan bekänna mig till tvärsäkerheter. Jag tycker om livet som det är och i detta nu. Om jag har en vilja att förändra det så är det genom att lösa upp andras knutar precis som jag fått hjälp att lösa upp mina egna.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Improviserat

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!