Om golf och livskunskap

Det faktiskt oväntade ämnet golf kom upp över lunch. Det var ytterst länge sedan och jag vet att jag måste ta med mig en skottkärra bollar vid nästa niohålsrunda. Om den inträffar. Dock ledde diskussionen in på golfens mer – ska man säga subtila – områden. Hur golfen som sport faktiskt skiljer sig från andra sporter.

För när man spelar golf spelar man mot sig själv. Systemet med poängbogey är kanske det mest uppenbara i sin konstruktion, men även längre ner i sportens konstruktion återfinns mönstret. För vad det handlar om vid sidan om den perfekta swingen, den millimeterfina avståndsbedömningen och förtrogenheten med banan och utrustningen så handlar det om att spela med känslan.

Det handlar om att inte se bollen åka i bunkern utan att se den gå upp på green, tätt intill flagg. Det handlar om att inte tänka på vad som gått dåligt utan visualisera den strålande vändningen. Det handlar om att inte av rädsla för att se dum ut tveka att ta ett steg tillbaka och börja om när man vet att det kommer att gå fel.

Golf tränar spelaren att träna tankens kraft och kanske framförallt att tysta det egna huvudet. Vi kallar det koncentration, men handlar det inte om att få tyst på alla de tjattrande små röster som bor i vårt evinnerliga förnuftsmässiga malande. Tänk inte om och hur. Bara se det hända. Låt känslan av den perfekta bollträffen och den båge bollen beskriver komma lite, lite före slaget. Lev med bollen och styr den i tanken även efter slaget.

Jag var aldrig vass i Golf. Jag var alltför nervös och nederlagsorienterad då jag spelade. Men jag anar att där finns något riktigt läckert att återupptäcka om det någon gång återkommer i intressets fokus. Och jag njuter att höra de som utövar sporten inifrån som en utveckling i konsten att leva berätta. Hur man vid applicering av just de tankebanor och mentala tekniker som gynnar golfspelet får livets kraft med sig.

Det får även en sporthatare som jag att lyfta ett beundrande ögonbryn.