Sektioner

Vibrationstankarna vill inte ge med sig. Den submateriella nyfikenheten vet att stjäla av tid och rum på ett sätt som får den att gränsa till motsägelsefullhet. Men även det visar sig säkert ha en fullgod förklaring. Tankarna går till de vågor som är väldigt långa här hos oss. De som får historien att cykliskt upprepa sig. Jag funderar på om det helt enkelt är så att vi äger möjligheten att klippa upp dem i kortare vågor och därigenom förändra deras innebörd.

Om vi säger att en civilisation faller cirka var femhundrade år (se vidare: en liten genomgång hos en man som heter Larry), till exempel. (Jo, det är nog så att just tiden inte är den perfekta mätaren, kanske snarare antalet totala hjärtslag för befolkningen, men den räkningen är det inte någon som hållit, så vi får nöja oss med åren). En civilisations fall består ju inte av en enstaka händelse utan föranleds av en stor mängd företeelser som slutligen utlöser fallet.


I all hast...

Om vi tar en lite snabbare vibration – ekonomiska kriser – så brukar man säga att det är dags sisådär vart 30:e år nuförtiden. Men inte heller där handlar det om någon isolerad företeelse som naturlagsmässigt händer av sig själv utan ett mönster av återkommande subfenomen som utlöser vad som i sig återkommer. Saker kommer ju naturligtvis inte tillbaka precis som förut utan anpassat till de rådande förutsättningarna. Klädda i nutidens dräkt, så att säga.

Men funderingen var – kan vi upphäva vissa händelser? Kan vi genom att aktivt besluta oss för att avskaffa vissa vibrationer, till exempel generositet och eller girighet, ändra historien så att vi får bort de återkommande vågorna av ekonomisk fluktuation? Om vi helt raderar ut vår benägenhet att samla på saker, att hamstra. Om vi slutar att använda värdemätare som pengar, vävar, pinnar, stenar och så vidare – försvinner då inte möjligheterna för ekonomisk kollaps?

Kanske klipper vi upp den ekonomiska cykeln i sina beståndsdelar istället. Kanske blir de små uttryck för kärlek en skänkt slant kan förmedla istället det rena uttrycket för den inkodade kärleken. Och tänk om det arbete som läggs ner för att kunna erhålla den prestige ett fett bankkonto sägs kunna implicera istället gick oavkortat till att imponera på de man faktiskt vill imponera på. Oavkortat. Hur skulle världen se ut då? Kanske full av vackra föremål som ingen köpt men som folk hade slagits om att få producera. Kanske. Dåligt exempel, javisst – men galoppen är densamma.

Och om vi klipper och klipper och klipper i de där återkommande händelserna av allsköns våglängd, vad får vi då? Kortare och kortare våglängder. Intensivare och intensivare händelser. Ett kokande myller av skeenden som bubblar med en hastighet som går mot oändligheten till dess alltihop är ett enda bländande sken av den enda oändliga händelsen som inte lägre återkommer utan är det perpetuella nuläge ur vilket allt som någonsin hänt haft sitt ursprung.

Abstrakt? Möjligtvis. Begripligt? Sannolikt inte. Men samtidigt...