Lådan

När jag kliver ut ur den tunna papperslådan av logik är världen där. Den vibrerar av liv, dofter, ljud som är lika symfoniskt och samstämt som det reg helheten frammanar ur sitt totala mönster. Ett regn som kommer att piska allt levande med sina droppar och fukta det att lämna än djupare avtryck i åskådaren när det väl dragit förbi.

Det är oktober för 16 år sedan. Tiden är knapp, lanseringen ska ske inom ett par veckor och vi har jobbat dag och natt i fem dygn. Jag började det här jobbet i huvudstaden för några månader sedan, har precis fått fast anställning och njuter i fulla drag av framgången, känslan av den i mina ögon svindlande lönen, den nya stadens lockelser och alla de okända avenyer som hela tiden öppnar sig.

Den tunna papplådan är konstruerad mitt i livet. Logiken ligger i en rätlinjig men inte symmetriskt konstruerad låda mitt på ett prunkande fält. I dess omvärld rör sig tusentals organismer av alla format och det liv de ger upphov till. Lådan finns där. En kärlekslöst underhållsfri betongkonstruktion anstruken av förbipasserande väder och med någon enträgen växt som beslutsamt söker rota bygga liv i dess predestinerat livlösa yta.

Källkoden är robust i grunden men strukturen är omständlig. Jag vet att jag inte riktigt behärskar de uppgifter som ligger framför mig men jag lockas att lära mig samtidigt som jag kodar. Logiken är allt. Vartenda steg, varje andetag, varje hjärtslag andas kodbasens struktur och varje fiber i min organism står till problemlösandets förfogande. Jag är inne i ett flyt. Det är som om min ande lämnat kroppen och förenats med logiken.

Logiken är det levandes kontrast. Jag har bott inne i den där lådan av betong. Jag har levt mina dagar i dess på förhand framtagna planlösningar, labyrinter och pyramider. Jag har sett världen inifrån dem och trott att livet varit på lådans villkor så som det illustreras genom de polariserade fönstren och genom de på insidan av lådan projicerade analyserna av det som lever på utsidan.

Det var längesedan jag var hemma. Hon som jag lever med har tröttnat. Jag tog bilen i måndags och åkte till den stora jobbstaden. När jag var hemma och vände i tisdags natt hade hon klippt mina saker i småbitar och sa att det var slut. Jag tog det som en lättnad, packade lite grejor och återvände så snart som möjligt till logiken och dess omgivning.

Livet i lådan är på sitt sätt tryggt. Jag behöver aldrig helt bära ansvaret för min egen existens. Jag får delegerat till mig vissa saker som jag måste sköta. Jag måste sköta mina åtaganden på jobbet. Och jag måste sköta mina åtaganden i förhållandet. Om jag då definierar mina åtaganden i förhållandet som att dra in pengar behöver jag bara sköta mina åtaganden i jobbet förutsatt att det ger tillräckligt med intäkt. Ohyggligt smidigt.

Klockan börjar närma sig midnatt och antalet kollegor på kontoret är försumbart. Bilen står parkerad på gatan utanför och jag funderar över den mörka motorvägens inverkan på den kortlista av problem jag har framför mig. Sinnet konkluderar att jag inte har något jag egentligen borde återvända till men likväl har jag ju mina kläder där. Och min tandborste. Men nej. Inte idag. Istället lämnar jag skrivbordslampan bakom glasdörren tänd och vandrar ut i det absoluta storstadsmörkret för några timmar.

Jag valde att göra logiken till mitt liv. I år efter år lämnade jag åt min hjärna att lösa problem och lät mitt hjärta guppa efter i svallvågorna som det ville. Med kraften ur riktigt dåliga relationer och en ovilja att ta itu med de saker jag verkligen behövde lösa så löste jag logiska problem, skapade rationella mönster i form av kod och levde genom jobbsociala och tillfälliga förbindelser i ett slags helsyntetisk värld. Inom lådan. Inom logiken.

När jag återvänder till kontoret är jag ensam. Kroppen värker av fysiskt tillfredsställd trötthet. Stadens mörker hade distraktion att bjuda mig och sinnet kan nu skörda frukterna av den fysiska tillfredsställelsen. Någon timme senare är den meddelandebaserade grafiska anpassningen av listboxarna klara och ögonlocken färdas mot bordet. Jag tar en timmes sömn på soffan och hinner ut i bilen innan den första kollegan anländer för morgonen.

I lådans absoluta mitt är trycket som allra störst. Där är logiken så kompakt att den trycker samman sig själv till ett ljus. Jag hade dragits dit av dess blotta massa men upptäckte en helt ny värld av möjligheter i dess mittpunkt. Logiken hade nu förflyttats från kodbasen till organisationen och dess pyramidformade människomassa. Resorna innebar gnistor och inom mig tändes nya ljus.

Jag möter den första morgontrafiken längst motorvägen norrut och kör utan att tänka på till vad. Hon vill prata. Jag har inga ord. Någon dag måste jag se till att få ett slut på det här mönstret. Någon dag måste jag säga henne som det är och vad jag känner. Hon talar om för mig vad min närvaro betyder. Hon ber mig att inte lämna henne just precis nu. Jag säger att jag inte ska det och vänder söderut mot ett nytt pass bakom skärmen.

Blossen från resorna räckte länge, men krävde mer. Den frihet och otvungenhet det innebar att försvinna in logikens centrum och leva i det ljus som bodde där i totalt avskildhet och utan någons kännedom krävde mer av sig själv hela tiden. Jag började konstruera tid. Skapa en pseudokuliss för att nyttja centrumpunktsenergin alltmera.

Uppspeltheten tilltar för varje kilometer. Känslan av frihet växer. De logiska bekymren når full arbetstemperatur och bakom dem spelas en mörk, suggestiv ton av de avbrottsnöjen som finns att tillgå. Jag utforskar mitt sinne, min problemlösningsförmåga, min förmåga att lära mig nya saker, min omgivning och min sexualitet på samma gång. Det händer kraftfulla saker. Överallt.

Såsmåningom fanns där en hel värld. Ett liv med förvisso fåtaliga och inte sådär vansinnigt givande relationer, men ändock ett liv i vilket jag på något sätt kunde känna mig som en kravlös instans av mig själv. Jag upptäckte sidor hos mig själv som jag inte varit medveten om och byggde upp ett slags grundton jag dittills saknat.

Klockan närmar sig 22-snåret. CD-skivan som snurrar i den redan då antika CD-spelaren är Mike and the Mechanics Beagar on a Beach of Gold. Låten är ”The Ghost of Sex and You”. Dess obestämt lustfullt vemodiga ton genomsyrar logiken och får mig att titta ut genom fönstret mot en öde Linnégata. Bilderna syns på fönstret. Bilder som visar den jag alltid drömt om. Min fåniga lite lätt romantiska men ändå vibrerande köttsliga dröm. Jag ska bara göra klart det här projektet, sedan ska jag ta itu med mitt liv.

Så en dag för snart fyra år sedan klev hon in genom ljuset i det förbjuda rummet i lådans centrum och jag fick upptäcka vad kärlek är för något. Det som kommit ur det absoluta mörkret på logikens insida växte på kort tid att bli hela den värld av liv som omger den och omfamnar nu logiken med lätt lekfullhet varje ögonblick.

Lanseringsdagen. Industrihuset är halvfullt. Jag har inte hunnit byta om utan bär en mycket välbegagnad stickad tröja och jeans efter nattens kodningspass. Presentatörerna tar plats på podiet och jag inser att jag vill stå där nästa gång. Ögat scannar publiken och inser att denna värld har att ge lika mycket som jag har att ge den bara jag förstår vad det är jag ger mig in på. Jag beslutar mig för att fortsätta.

Jag var på återbesök i kodbasernas land idag och det stod klart var alltihopa tog sin början. Det stod också klart att logiken är en liten låda på livets oändliga blomstrande äng samtidigt som livet kan öppna sig och blomstra ur logikens totala tyngdpunkt. Och eftersom man inte sällan snubblar över logikbunkrar här ute i livet så finns det nog ganska precis hur många världar som helst för allt liv som någonsin kunnat tänkas. JAg lever nu i vad jag drömde om när jag klev in i lådan. I dess mittpunkt. I dess omgivning.

Kommentarer

  1. Finner man salighet så kanske man är ur korridor just fun .-)

    SvaraRadera
  2. Salig.het finner man det är man ur korridor just fun.

    SvaraRadera
  3. Jahapp så det gick vägen en då! dubbelt upp då knas maskin.
    Haha M precis.

    SvaraRadera
  4. Hej - du borde göra en bok av dina bästa inlägg tycker jag. Detta är ytterligare ett så intelligent och intressant berättande ... vet inte om jag stött på någon så klok och iakttagande förut ...

    SvaraRadera
  5. Tackar! JAg har faktiskt gjort en sådan. Den finns i tre exemplar ;-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter