Förverkligande

Det finns vissa dagar då verkligheten verkligen känns overklig. Jag har upplevt det verkligt många gånger nu. Verkligen. Det började för ganska exakt för fem år sedan. Den tredje juli 2008 för att vara exakt. Vägen. Livsödet. Pulsen. Det var då jag fann den. Det var hon som lockade mig till den. Fick mig att vrida min blick, att släppa in hjärtat i min själ och lyssna till den där rösten som är jag. Här inuti. Det var ovant men snabbt och obevekligen frigörande. Jag kan inte riktigt blicka tillbaka över den där punkten i tiden längre. Kan knappt föreställa mig vem det var jag var när jag inte var den jag är idag, men jag ser ju ändå spåren. Hur det var att vara den jag var. Den där andre. Som kom först. Förpuppad i en näringsrik surpuppa att dväljas i de egna tvivlens surstinkande träskmark. Säkerligen en näringsrik jordmån, till gagn för tillväxt och uppbygglighet men utan skönjbar mening när man står mitt i det.

Världen är full av bilder som föreställer människor som tappat hoppet. Människor som sansat sig och bestämt sig för att överge sina drömmar. Människor som frusit ute i verkligheten och spunnit sig en kokong att dväljas i för att slippa uppleva äkta känslor som besvikelse och sorg och som därmed drämmer igen dörren i ansiktet på lycka, kärlek och meningsfullhet. Bilderna är många och kanske är människorna de också men jag märker hur det spritter av liv bakom bilderna och att de mest hålls på plats av rädsla att någon ska komma in och våldföra sig på den egna processen. Åt alla var sitt pappansikte att hålla upp så att vi får morgna oss där bakom utan att behöva prata med andra i den tidiga morgonstunden. Den här gryningen är den vi väntat på. Den här gryningen är möjligheternas och då vill man inte fångas i konversation innan man själv hunnit klarera sinnet.

"Att vi vid ett bestämt tillfälle i vår levnad tappar kontrollen över vad som händer med oss och att våra liv börjar styras av ödet, det är den största lögnen i världen."
Ur Alkemisten

Jag kan bara säga att det stämmer. Att livet hjälper den som klivit in i det mer ju närmare sitt syfte och sin mening man kommer. Symmetrierna finns där för den som önskar se dem. Små, små tecken. Skrivna tillsynes slumpmässigt över verklighetens kanvasduk men ju mer man tittar desto mer symmetriskt är mönstret. Med tiden blir upplevelsen starkare. De mönster symmetrierna beskriver får färdas rätt in i själen. Slå rot. Få puls. Komma till livet. In i den skapande aspekten i verkligheten som är så oändligt mycket större än densamma.

"Det är möjligheten att förverkliga en dröm, som gör livet spännande. "
Samma bok igen

Visst finns där frågor. Vad är syftet? Vilket är mitt livsöde? Vem har satt det, är det gjutet i sten eller variabelt? Hur hänger det ihop? Jag har mina funderingar på svar men ser det inte som så särskilt viktigt i nuläget. Upplevelsen här och nu är det som räknas. Varför den ser ut som den gör och vad det har för mening visar sig ju i takt med att ett nu transformeras till ett annat och den overkliga verkligheten blir till verklighet i ett förverkligande av drömmar som sker med sådan subtil självklarhet att de ofta avfärdas som tur. Vad nu det är. Förverkligande av drömmar, var det ju.

Som igår; ett möte i all anspråkslöshet på kontoret. Ytterligare en människa finner resonansen i den klangbotten på vilken det vi skapar där uppe vilar. Ytterligare någon ser att det finns andra sätt att tänka. Friare sätt som inte skickar runt bollen mot förutbestämda väggar utan som låter den följa sin naturliga instinkt och flyga ut över verkligheten i jakt på attraktion. Att låta tankar vinna gravitation, visa sina rätta färger och tillåta sig förändra, tillåta sig att tränga in i andra människors verklighet och på så sätt skapa en mer genomgripande process av att göra det overkliga verkligt genom att förverkliga drömmar som bärs av flera. En efter en. Småskaligt och helt utifrån egen fri vilja och övertygelse. Ren och skär resonans. Tankemönster som graviterar och utvecklar. Korsbefruktar. Tar fart.

Det som händer är obevekligt eftersom det är helt fritt från rädsla. Det som händer är naturligt och oerhört vackert. Det ställer frågor om verklighetens mening. Frågor som är vackra att skåda och ännu ljuvligare att kunna placera i fonden till vad som sker i den eftersom frågorna i sig ju söker de svar de själva kan iaktta inom verklighetens ramar. Sådan är den. Rekursivt födande och besvarande av frågeställningar i det kontinuum av nu som kallas tiden och som är själva förutsättningen för upplevelsen. Verkligare än den abstraktion som beslutade att skapa upplevelsen för att förstå det abstrakta. En modell. En underbar, symmetrisk modell.

Känslan är varm. Jag hade den i mig i tropikerna i vintras. Föll när jag försökte ta med den hem för egen del. Nu är den på plats och strömmar ut obehindrat. Många har upplevelsen. Många har värmen eller känner den locka. Det är den där vägen som drar. Det är inte en väg som i flykt utan som i den flod som för allt som varit menat att mötas samman så att trädet kan växa. Så att vi kan få uppleva vad vi är kapabla till om vi river våra egna murar. Murar som vi har att tacka för åtskillig insikt och som nu blir till byggmaterial till den scen vi kliver upp på.