Herrarna i hagen

I vår hage bor tre herrar. Från störst till minst och yngst till äldst – Lord, Ture och Mysak. Dessa tre herrar bor där – invallade av vit plasttråd. Lord väger ungefär ett ton. Tråden är försumbar i förhållande till hans styrka och kraft. Ändå utmanar aldrig Lord tråden. Den ende som givit sig i kast med att forcera tråden är Mysak – en lite drygt 20 år gammal småttig ponny. Han har en historik av att rymma och hos oss har rymningarna uteslutande börjat med att de bägge andra hästarna trängt honom i ett hörn. Då sjappar Mysak – något som hans antagonister inte riktigt haft med i beräkningen då världen utanför inte finns i striden om hagens ytor. En strid som inte alls handlar om yta utan som handlar om rang.

Plasttråden består av plast och små, tunna metalltrådar sammanvävt för att kunna användas som elstängsel. Alla som kissat på ett elstängsel vet att det känns. Att den blygsamma spänningen på tolv volt faktiskt innebär reell smärta. Nu var det länge sedan det var någon spänning på i trådarna i vår hage men de där smärtsamma erfarenheterna sitter djupt rotade i hästarna som nästan till vilket pris som helst aktar sig för tråden.

Att stanna på ett ställe – att hålla sig i sin hage – det är väldigt, väldigt onaturligt för en häst. Hästar är bytesdjur och flyr i naturligt tillstånd ungefär som fåglar (nu gissar jag – ingen hästexpert, men kikar man på dem dagarna i ända och lyssnar till sin kloka fru får man ändå en blid). De sjukdomar tama hästar får beror till stor del på att de äter för enkelsidigt och rör sig för lite. Att de helt enkelt inte lever under de förutsättningar de är skapta för. Tråden är själva förutsättningen. Hästens respekt för det tunna vita bandet. Hade det inte varit för den så hade vi människor inte kunnat ha hästar som vi har dem idag. Inte i någon större omfattning och med mindre än en totalt omvänd syn på kontakten mellan häst och ryttare (observera uteblivandet av ordet ägare – det är exakt där det bor).

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det var stängslet som var det intressanta. Även vi människor omges av stängsel – kanske inte av vitt plastband utan ett minst lika tydligt mentalt stängsel. Det handlar om tillåtna och icke tillåtna tankar och funderingar. Å ena sidan rationellt tänkande å andra sidan foliehatteri och flum. Den som i sig själv, med sig själv, lever fritt i tanken vet vad det handlar om – det eviga övervägandet huruvida samtalspartnern är beredd att vara öppen i sinnet eller om vederbörande respekterar begräsningen (låter det stavfelet stå kvar då det ju hade haglig anspelning).

Så snart man närmar sig hagens gräns vet man att man kan få en stöt. Börjar man t.ex. tala om att strimmorna på himlen som faller ut till moln lite senare är anlagda eller kanske till och med klurar över vad som hände i det stora äpplet den där septemberdagen så hör man hur det knastrar kring hovarna i gräset och vet att man närmar sig stötens utdelande. I fel sällskap, så att säga. För att inte tala om andlighet och allt det där. Ja, ni begriper.

Nu kan det ju tyckas som om människan i stort respekterar tråden och håller sig inom ramarna. Det är emellertid en väldigt, väldigt felaktig uppfattning tror jag. Jag märker att det handlar om något annat – om att man faktiskt i sig själv, med sig själv så gott som alltid funderar och känner långt utanför tråden, men att man i gränssnittet med andra förhåller sig till verkligheten som den ser ut begränsad av hagens ytmått. Det är en oerhörd skillnad och en parameter att ta med i beräkningen om vart vår värld håller på att ta vägen.

Jag klurar ju lite på sådant, jag. Ibland. Inte på det tvångsmässiga sättet längre – jag har ju märkt att verklighetens utveckling blir långt mer intressantare om jag inte försöker förekomma den med intellektuellt upptäckande av dess rörelseriktning utan på det intuitivt återkopplande sättet. Att låta intrycken komma som de vill, slå sig ner i soffan och prata ur sig. Att lyssna till dem, så att säga. Och nu pratar de nästan i mun på varandra. De säger samma sak och synkroniciteten i deras uttryck tilltar. Snart talar de med en röst, alla de kanaler vi hört och stämplat såsom varandes olika med var sitt namn och var sin hage att beskriva – snart sjunger de tillsammans.

Då är vi där, och det är vi inte ännu. Känslan är där. Tanken börjar komma dit men nuet är ju här – strax innan. Det är därför vi samlas. Vi möts här under helt andra förevändningar – av den enda och enkla anledningen att vi låter oss själva vara öppen för möjligheten. Vi vågar låta visionerna sitta i förarsätet och kastar ur oss vad som inte är men som kan kallas målsättningar eftersom att vi vet att det kommer att hända oavsett vad det tar formen av när vi rör oss mot det. Det handlar om Mening och den meningsfulla riktningen pulserar genom alltihop.

Jag tycker det är rätt underbart, faktiskt. Det börjar bli riktigt svårt att få strömmen att räcka till i den mentala hagen. Vissa forcerar tråden av rädsla – likt Mysak – andra har avlägsnat den från sin verklighet genom att ignorera den en tid. Så kortsluts kretsen och vi driver vår partyutrustning med väktarnas energi. Låter laserljusen leka i det dimmiga gräset och släpper in sensationen av rytmiken i livet. I hagen dansar vi. Eftersom det är där vi kan se varandra – inledningsvis. Och bäst som vi gör det försvinner stängslet och vi står där med insikten om att alla strider – territoriella eller inte – var med oss själva.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter