Lagstiftaren
Ibland förstår jag saker väldigt långsamt. I går var en sådan dag. På väg in till festivalområdet upplevde jag samhällets förväntan på att droger skulle vara i bruk denna afton. Det var väldigt länge sedan jag var på en liknande tillställning och hela den biten hade på något sätt fallit i glömska vid sidan av alla andra saker jag klurat på de senaste åren.
Tanzenplatz.
Här har vi en stor mängd människor som knatar in och lyssnar på väldigt rytmisk musik. Visst dricks det alkoholhaltigt men betydligt, betydligt mindre än i samband med vilket random dansgolv som helst i landet. Det bråkas nästan inget alls. Folk är trevliga med varandra. Köar tålmodigt för maten utan att lacka ur och börja mucka.
Och – mest häpnadsväckande av allt – det dansas. Så ända in i vassen, faktiskt. De allra flesta helt opåverkade av berusningsmedel som alkohol, sötdoftande rök eller piller. Berusningen kommer från rytmen. Inledningsvis troligen via kroppens rörelser, som ett slags hypnos vidare till sinnets direktåtkomst till rytmen. Meditation – så uttryckte han saken. Anledningen till detta festivalbesök och mången annan insikt.
Inte för att jag hamnade helt där den här gången – men jag blev påmind om att det låter sig göras. Och så fick jag kika på det där med samhällets förväntan att finna illegala substanser bland festivalbesökarna. Och vidare till vilket ohyggligt hot de odrogade dansarna utgör för samhället.
Ta vilken traditionell nattklubb som helst – barerna drar inte enbart in rejäla slantar i form av moms och skatt – de är som sådana också ett monumentalt kvitto på att människor behöver berusa sig för att komma i kontakt med inte bara varandra utan också sig själva. Eftersom dansen liksom inte låter sig bli riktigt njutbar med mindre än det.
Det är precis så man vill ha det om man vill hålla människor i schack. På behörigt avstånd från sig själva och sin egen naturliga extas – enbart på sparsamt besök i sitt inres rytmer efter tillsats av väl beskattad, statskontrollerad alkohol med bieffekter som till exempel smaskiga slagsmål, våldtäkter och annat trevligt som på ett förtjänstfullt sätt visar var och en att en ordningsmakt behövs – sannerligen.
Nu är det ju så att den som säger sådant här brukar kallas för drogliberal. Fast det aldrig någonsin handlat om droger - annat än den inre berusningen, då. Den så kallade hänryckningen. Precis på samma sätt som den som tycker att man inte ska begränsa Internet kan kallas för nätpirat eller kanske till och med peddo, fritänkare för foliehattar eller sanningssökare för konspirationsteoretiker (det sistnämnda i och för sig en korrekt term – enbart förment laddat med de sämsta av avsikter).
Rastplats för trötta fötter.
Kan inte låta bli att tänka på den stackare som försöker bedöma det här. Som själv aldrig vågat lämna baren utan stått på behörigt avstånd och sett andra dansa på ett stökigt ställe någon gång. Som genom sig själv ser på världen med sina egna begränsningar. Vi kallar hen för ”lagstiftaren” sålänge (mest för att det är ett passande namn, jag gör inga juridiska anspråk).
Lagstiftaren är rädd för att förlora kontrollen. Lagstiftaren är rädd att hens äkta färger ska lysa igenom och att världen ska se hen för den hen är. Mest av allt är Lagstiftaren rädd att se sig själv. Möta sina utmaningar och utvecklas. Lagstiftaren gör precis vad som helst för att låta världen vara så liten och begränsat att Lagstiftaren slipper känna sig så liten och begränsad som Lagstiftaren är.
Det är därför oberusade människor som dansar direkt ur sin egen botten helt utan att bry sig om vad de rutomkring tycker om saken utgör ett hot. Lagstiftaren kan inte ens börja tänka tanken på vad som egentligen händer när stora mängder människor gör just precis det på samma ställe. Den andliga dimensionen är för Lagstiftaren så hotfull i sitt i frågasättande av den av Lagstiftaren anammade världsbilden – en världsbild hen fått kämpa väldigt hårt för att göra till sin egen – att förklaringen inte kan vara annat än att det är något seriöst fel på de där människorna.
Visst – det finns säkert många som drogar sig. Av rastlöshet, taskigt självförtroende eller bristande tillförsikt. Att alkohol är tillåtet men inte andra saker är av den enkla anledningen att Lagstiftaren har kontroll på alkoholen. Och att den ger upphov till de ovan nämnda bieffekterna till ordningsmaktens bevarande. ”Alla” tjänar på det. ”Alla” är med på det. Men egentligen är det ju sak samma alltihopa eftersom drogen är musiken och där har vi det ultimata hotet.
Sorry, Lagstiftaren.
Utmärkt bloggsoffa.
Avslutningsvis. Ett par små iakttagelser till:
1. Kiropraktorn låste upp en axel i veckan. Fysiskt försprång på kroppslig balans. Att få använda kroppen på nämnda sätt i direkt anslutning till den korrigeringen var ytterst förtjänstfullt. Helt andra möjligheter till långsamma rörelser. Mycket, mycket nöjd.
2. Tiggeri. Mycket tydligt illustrerat på gatan. Historien om nötterna är en annan - de på gatan är finansiella. Now I know. Tack. Och egentligen har vi där eden alldeles perfekta analogin på det finansiella härket. Dankeschön.
3. Tack för en strålande helg. Mera, tack.
Nu - hem.
Tanzenplatz.
Här har vi en stor mängd människor som knatar in och lyssnar på väldigt rytmisk musik. Visst dricks det alkoholhaltigt men betydligt, betydligt mindre än i samband med vilket random dansgolv som helst i landet. Det bråkas nästan inget alls. Folk är trevliga med varandra. Köar tålmodigt för maten utan att lacka ur och börja mucka.
Och – mest häpnadsväckande av allt – det dansas. Så ända in i vassen, faktiskt. De allra flesta helt opåverkade av berusningsmedel som alkohol, sötdoftande rök eller piller. Berusningen kommer från rytmen. Inledningsvis troligen via kroppens rörelser, som ett slags hypnos vidare till sinnets direktåtkomst till rytmen. Meditation – så uttryckte han saken. Anledningen till detta festivalbesök och mången annan insikt.
Inte för att jag hamnade helt där den här gången – men jag blev påmind om att det låter sig göras. Och så fick jag kika på det där med samhällets förväntan att finna illegala substanser bland festivalbesökarna. Och vidare till vilket ohyggligt hot de odrogade dansarna utgör för samhället.
Ta vilken traditionell nattklubb som helst – barerna drar inte enbart in rejäla slantar i form av moms och skatt – de är som sådana också ett monumentalt kvitto på att människor behöver berusa sig för att komma i kontakt med inte bara varandra utan också sig själva. Eftersom dansen liksom inte låter sig bli riktigt njutbar med mindre än det.
Det är precis så man vill ha det om man vill hålla människor i schack. På behörigt avstånd från sig själva och sin egen naturliga extas – enbart på sparsamt besök i sitt inres rytmer efter tillsats av väl beskattad, statskontrollerad alkohol med bieffekter som till exempel smaskiga slagsmål, våldtäkter och annat trevligt som på ett förtjänstfullt sätt visar var och en att en ordningsmakt behövs – sannerligen.
Nu är det ju så att den som säger sådant här brukar kallas för drogliberal. Fast det aldrig någonsin handlat om droger - annat än den inre berusningen, då. Den så kallade hänryckningen. Precis på samma sätt som den som tycker att man inte ska begränsa Internet kan kallas för nätpirat eller kanske till och med peddo, fritänkare för foliehattar eller sanningssökare för konspirationsteoretiker (det sistnämnda i och för sig en korrekt term – enbart förment laddat med de sämsta av avsikter).
Rastplats för trötta fötter.
Kan inte låta bli att tänka på den stackare som försöker bedöma det här. Som själv aldrig vågat lämna baren utan stått på behörigt avstånd och sett andra dansa på ett stökigt ställe någon gång. Som genom sig själv ser på världen med sina egna begränsningar. Vi kallar hen för ”lagstiftaren” sålänge (mest för att det är ett passande namn, jag gör inga juridiska anspråk).
Lagstiftaren är rädd för att förlora kontrollen. Lagstiftaren är rädd att hens äkta färger ska lysa igenom och att världen ska se hen för den hen är. Mest av allt är Lagstiftaren rädd att se sig själv. Möta sina utmaningar och utvecklas. Lagstiftaren gör precis vad som helst för att låta världen vara så liten och begränsat att Lagstiftaren slipper känna sig så liten och begränsad som Lagstiftaren är.
Det är därför oberusade människor som dansar direkt ur sin egen botten helt utan att bry sig om vad de rutomkring tycker om saken utgör ett hot. Lagstiftaren kan inte ens börja tänka tanken på vad som egentligen händer när stora mängder människor gör just precis det på samma ställe. Den andliga dimensionen är för Lagstiftaren så hotfull i sitt i frågasättande av den av Lagstiftaren anammade världsbilden – en världsbild hen fått kämpa väldigt hårt för att göra till sin egen – att förklaringen inte kan vara annat än att det är något seriöst fel på de där människorna.
Visst – det finns säkert många som drogar sig. Av rastlöshet, taskigt självförtroende eller bristande tillförsikt. Att alkohol är tillåtet men inte andra saker är av den enkla anledningen att Lagstiftaren har kontroll på alkoholen. Och att den ger upphov till de ovan nämnda bieffekterna till ordningsmaktens bevarande. ”Alla” tjänar på det. ”Alla” är med på det. Men egentligen är det ju sak samma alltihopa eftersom drogen är musiken och där har vi det ultimata hotet.
Sorry, Lagstiftaren.
Utmärkt bloggsoffa.
Avslutningsvis. Ett par små iakttagelser till:
1. Kiropraktorn låste upp en axel i veckan. Fysiskt försprång på kroppslig balans. Att få använda kroppen på nämnda sätt i direkt anslutning till den korrigeringen var ytterst förtjänstfullt. Helt andra möjligheter till långsamma rörelser. Mycket, mycket nöjd.
2. Tiggeri. Mycket tydligt illustrerat på gatan. Historien om nötterna är en annan - de på gatan är finansiella. Now I know. Tack. Och egentligen har vi där eden alldeles perfekta analogin på det finansiella härket. Dankeschön.
3. Tack för en strålande helg. Mera, tack.
Nu - hem.
Kommentarer
Skicka en kommentar