Tack

Jag vet inte riktigt mot vem eller vad jag egentligen borde rikta min tacksamhet, så jag tar och riktar den mot Universum. Inte för att jag på något sätt tror att Universum utgör helheten men jag tror att det är ungefär den skala man måste upp i om man inte ska missa galoppen, så att säga.

Tack, Universum – således.

Nu senast är det de nya jag vill tacka för. De där med sinne för utveckling som du såg till att jag fick korsa vägar med. Eller korsa och korsa. Plötsligt stod de där. Om det var en konsekvens av att a) min egen väg ändrats, b) universum behagat kröka (sig), eller c) att nämnda människor hamnat där av egen vilja (eller kanske en kombination) har jag inte lagt något krut på att försöka klura ut.

Men man kan nog inte tala om att vägarna korsas, egentligen. Det var som att de löpte samman. Jag såg människor som kan utveckla saker och de kommer givetvis att utvecklas på vägen. Den i många meningar nu gemensamma vägen. Den är spännande, den där vägen och jag har i fantasin vandrat den många, många gånger. Där finns en upptrampad stig där visionen farit fram, men själva vandringen har varit imaginär eftersom jag saknat ”resurser”.

Det var så jag kallade dem innan jag kände dem. Resurser. Alltså, kapacitet att förverkliga visionen. Visionen är långt ifrån min egen – den är resultatet av det gäng som nu gjort detta i över tio år och våra gemensamma manifesteringar. Det är till stor del en gemensam dröm som jag tillåtit mig visionera utifrån. Om jag hittat resurser hade den aldrig kunnat bli av.

Jag behövde dessa människor och deras utvecklingsorienterade sinnen. Det är inte en resurs, det är en ventil för kreativitet rakt in i verkligheten. Faktiskt. Så nu blir det åka av även på den här fronten. Tackar så mycket, universum. Mera, tack.

Det är inte enbart där det skräller till. Lite tidigare kom Assistenten in i bilden. Den personlige, alltså. Hans sätt att kliva fram och göra projekten till verklighet saknar motstycke. Saker bara händer – med exakt den framvällande kapacitet jag kunde skönja vid diskussionerna kring meningsfullhet och arbete vid slutet av föregående sommar. Ett viljestarkt lokomotiv att dra verkligheten fram längst visionens väg. Att få det att hända.

Och det bara de senaste månaderna. Läckert. Tack – mera tack, som sagt.

Tillägg: Jo - det där med sann kreativitet. Jag läste för en massa år sedan att det berodde på en enda sak i grunden. Det hade inget med coola kontor, filpperspel, förmåner, kläder eller hårdvara att göra - det hade enligt uppgiftslämnaren enbart att göra med förtroende. Jag kan skriva under på det. Och förtroende kräver i sin tur en enda sak av de man ska ha förtroende för. Att de har förtroende för sig själva. Förtroende för sig själva och sin känsla att lita på mig, på samma sätt som jag har förtroende för mig själv och min känsla att det är rätt att lita på de jag har förtroende på. Då funkar det, sådär bara.

Kommentarer

  1. Nyfiken på ditt födelseår.
    Bara för att lite "placera" in dig i min ljuvliga nutidsouppdaterade värld.

    SvaraRadera
  2. Suck. Skrev nyss ett PS, och det försvann. För i stället för att "publicera, så öppnades ett fönster som "undrade" om jag ville starta ett bloggkonto.
    Skapa en blogg, stod det. Det är gratis, stod dewt. Jisses!

    SvaraRadera
  3. Tack.
    Själv 1956.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter