Perspektiv
När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi numera hade ett heliocentriskt perspektiv. Tidigare hade man – i brist på bättre vetande – tillämpat ett geocentriskt perspektiv. För den som sov på just den lektionen så är det heliocentriska perspektivet att himlakropparna kretsar kring solen istället för – som enligt det geocentriska synsättet – att de kretsar runt jorden. Kretsar solen runt jorden eller kretsar jorden runt solen?
Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning.
Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven jag var ute efter.
Om jag tar den heliocentriska modellen och tittar på livet här på jorden så har jag möjlighet att jämföra vår planet med andra. På så sätt kan jag se saker i ett annat perspektiv. Jorden har vatten – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har liv – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har en måne – det är inte alla andra planeter som har månar. Jag kan kategorisera och spalta upp vad jorden är och har i förhållande till vad andra har och inte har.
Sådär fungerar det ganska ofta när vi ser oss själva. Att vi tittar på den grupp vi ingår i och genom att ställa oss i relation till övriga gruppmedlemmar definierar vilka vi själva är. Att vi genom att titta på hårfärg, kroppsform, klädstil och mobiloperativ definierar oss. Vi kanske rentav finner saker vi vill ändra på. Ungefär som om jorden – med ledning av det heliocentriska perspektivet i den inte så smickrande belysningen – skulle utbrista ”jag vill bli mer som Saturnus, måste se till att skaffa mig ringar”.
Att definiera mig utifrån hur andra ser mig är den gängse modell vi lärs att tillämpa i vår del av världen. Samma nivå av galenskap som det geocentriska perspektivet inlärs vara behäftad med tillskrivs det egocentriska perspektivet. Är du vad du är, eller är du vad andra ser av dig? Samma fråga igen, inte sant?
Det diskuteras en hel del bland de lärde ”The Observer Effect”. Det förefaller som materia beter sig olika beroende på om den är observerad eller inte. Detta är ju i allra högsta grad något som gäller oss människor. De flesta av oss beter oss på olika sätt beroende på om vi är iakttagna eller inte. Visst händer det att hundskiten får ligga om ingen ser oss, till exempel. Visst händer det att man sjunger i duschen när man tror att ingen hör en – fastän man aldrig skulle sjunga i sällskap. Vem trodde att kvantfysikens stora bubblare till axiom kunde bevisas genom ett så trivialt mänskligt fenomen som näspetning?
Så – om jag låter min omvärld definiera vem jag är – om jag outsorcar skapandet av mig själv till de jag har omkring mig, hur vet jag då vem jag är? Genom bekräftelse, huvudsakligen. Någonstans där inom mig har jag en känsla – självkänslan. Det är som en kompass. Kompassen talar inte om för mig exakt vart jag står – kompassen ger inga koordinater utan pekar ut min riktning. Leder mig instinktivt där jag inte har något annat att gå på.
Om jag lagt ut på andra att definiera mig själv har jag inte någon egentlig nytta av kompassen. Istället trasas jag sönder av skillnaden mellan självkänslan och omvärldens (förmodade) bild av mig. För att klara det behövs varma impulser, återupplivande signaler. Dessa kommer i form av bekräftelse. Och i takt med att självbilden och självkänslan rör sig ifrån varandra ökar bekräftelsebehovet.
Till formelsamlingen: Bekräftelsebehov = avstånd mellan självbild och självkänsla.
Låt oss säga att jaget är en båt som färdas på en sjö med självkänslans kompass ombord. Hur framgångsrik blir navigationen om jag som kapten på båten istället för att nyttja kompassen och det sjökort som finns ombord använder mig av de som sitter på stranden och ser mig flyta fram? Om jag via min mobil läser av statusuppdateringarna som lyder ”du ser ut att komma för nära”, ”vad fort du kör”, ”kom hit nu”, eller ”ser du stenen?”. Klart som fan jag går på grund eftersom den information jag baserar min navigation på inte annat än perifert har med mitt perspektiv att göra.
Det blåser på sjön. Där finns öar och grund. Där finns farleder och fyrar. Min bild av verkligheten är sjökortet – den blid jag har av var grynnorna gömmer sig. Den är det enda jag kan förhålla mig till och först efter att jag vågat och framgångsrikt tagit mig fram genom en omärkt passage vet jag att det är möjligt. Först då kan jag fatta beslutet att återigen prova nya vägar.
De på stranden har inget med saken att göra. Om jag definierar mig själv utifrån den information de ger av hur de ser mig går jag garanterat på grund. Gång på gång för att såsmåningom kanske lära mig att lita till kompassen och framföra mitt flytetyg med ledning av min egen känsla.
Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning.
Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven jag var ute efter.
Om jag tar den heliocentriska modellen och tittar på livet här på jorden så har jag möjlighet att jämföra vår planet med andra. På så sätt kan jag se saker i ett annat perspektiv. Jorden har vatten – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har liv – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har en måne – det är inte alla andra planeter som har månar. Jag kan kategorisera och spalta upp vad jorden är och har i förhållande till vad andra har och inte har.
Sådär fungerar det ganska ofta när vi ser oss själva. Att vi tittar på den grupp vi ingår i och genom att ställa oss i relation till övriga gruppmedlemmar definierar vilka vi själva är. Att vi genom att titta på hårfärg, kroppsform, klädstil och mobiloperativ definierar oss. Vi kanske rentav finner saker vi vill ändra på. Ungefär som om jorden – med ledning av det heliocentriska perspektivet i den inte så smickrande belysningen – skulle utbrista ”jag vill bli mer som Saturnus, måste se till att skaffa mig ringar”.
Att definiera mig utifrån hur andra ser mig är den gängse modell vi lärs att tillämpa i vår del av världen. Samma nivå av galenskap som det geocentriska perspektivet inlärs vara behäftad med tillskrivs det egocentriska perspektivet. Är du vad du är, eller är du vad andra ser av dig? Samma fråga igen, inte sant?
Det diskuteras en hel del bland de lärde ”The Observer Effect”. Det förefaller som materia beter sig olika beroende på om den är observerad eller inte. Detta är ju i allra högsta grad något som gäller oss människor. De flesta av oss beter oss på olika sätt beroende på om vi är iakttagna eller inte. Visst händer det att hundskiten får ligga om ingen ser oss, till exempel. Visst händer det att man sjunger i duschen när man tror att ingen hör en – fastän man aldrig skulle sjunga i sällskap. Vem trodde att kvantfysikens stora bubblare till axiom kunde bevisas genom ett så trivialt mänskligt fenomen som näspetning?
Så – om jag låter min omvärld definiera vem jag är – om jag outsorcar skapandet av mig själv till de jag har omkring mig, hur vet jag då vem jag är? Genom bekräftelse, huvudsakligen. Någonstans där inom mig har jag en känsla – självkänslan. Det är som en kompass. Kompassen talar inte om för mig exakt vart jag står – kompassen ger inga koordinater utan pekar ut min riktning. Leder mig instinktivt där jag inte har något annat att gå på.
Om jag lagt ut på andra att definiera mig själv har jag inte någon egentlig nytta av kompassen. Istället trasas jag sönder av skillnaden mellan självkänslan och omvärldens (förmodade) bild av mig. För att klara det behövs varma impulser, återupplivande signaler. Dessa kommer i form av bekräftelse. Och i takt med att självbilden och självkänslan rör sig ifrån varandra ökar bekräftelsebehovet.
Till formelsamlingen: Bekräftelsebehov = avstånd mellan självbild och självkänsla.
Låt oss säga att jaget är en båt som färdas på en sjö med självkänslans kompass ombord. Hur framgångsrik blir navigationen om jag som kapten på båten istället för att nyttja kompassen och det sjökort som finns ombord använder mig av de som sitter på stranden och ser mig flyta fram? Om jag via min mobil läser av statusuppdateringarna som lyder ”du ser ut att komma för nära”, ”vad fort du kör”, ”kom hit nu”, eller ”ser du stenen?”. Klart som fan jag går på grund eftersom den information jag baserar min navigation på inte annat än perifert har med mitt perspektiv att göra.
Det blåser på sjön. Där finns öar och grund. Där finns farleder och fyrar. Min bild av verkligheten är sjökortet – den blid jag har av var grynnorna gömmer sig. Den är det enda jag kan förhålla mig till och först efter att jag vågat och framgångsrikt tagit mig fram genom en omärkt passage vet jag att det är möjligt. Först då kan jag fatta beslutet att återigen prova nya vägar.
De på stranden har inget med saken att göra. Om jag definierar mig själv utifrån den information de ger av hur de ser mig går jag garanterat på grund. Gång på gång för att såsmåningom kanske lära mig att lita till kompassen och framföra mitt flytetyg med ledning av min egen känsla.
Kommentarer
Skicka en kommentar