Lättnad

Först kom bitarna. Travade sig i en mur. En solid, färgglad mur av bitar som tillsammans föreställde något förnimbart men ej skönjbart. Ett futtigt halvår sedan. Oändligt kort lång tid - också. Där och då var det inte minde än kvävande. Det såg lika oöverstigligt som oundvikligt ut att börja riva i bitarna – var och en vägandes åtskilligt. Kände mig ordentligt trängd. Att anställa den extrahjärna universum hade godheten att presentera gav bilden av ljuset i tunneln men på grund av extrahjärnans arbetsgivares underlåtenhet att frigöra honom från sitt ämbete blev det fortsatt svårt att tänka utan att se hur muren började röra sig mot mig igen. Jag krävde av idéerna att de skulle hålla sig lugna och ju mer jag fokuserade på det desto större växte de sig – givetvis.

En tur till tropikerna gjorde susen. Jag lämnade muren bakom mig och fann balansen under palmerna i den totala luftfuktighetens och vänlighetens land. Med havet omkring och Europa på behörigt avstånd såväl i tid som mentalt pockade det på. Orden började välla fram ur balanspunkten och snart fann jag mig skrivandes på något jag burit i mig mycket länge. Det rasslade till och under mycket, mycket blygsam tid kom saker jag inte förut kunnat klä i ord på pränt i en takt jag aldrig trodde varit möjlig. Hela vägen till ombordstigning i Bangkok vara det. Smatter, smatter, på den allt mer ålderstigna Mac jag släpade omkring på.

Så snart jag satt mig tillrätta på 33C hörde det upp. Inte ett intryck, inte en tanke. Avstigen på Arlanda och hemkörd mötte jag paniken i att försöka behålla den nyvunna balansen i skuggan av muren – som ju givetvis fanns här hemma och väntade på mig. Jag blev tvungen att lösa det som man gör när man inte vet hur man ska lösa det – jag blev sjuk. Med känslan av balansen som ett vackert minne och i skuggan av muren sov jag flera veckor. Saker fick helt enkelt vänta. Och underligt nog – efter feberns långsamma avlägsnande – så levde både jag och allt som fått vänta vidare. Muren inkluderat. Fast, reslig och nu än mer stadig. Balansen – jo, känslan av den fanns där – under förutsättning att jag inte försökte beskydda den. Långsamt, långsamt letade den sig fram igen och de allt mindre utmattade andetagen kunde bli djupa och meningsfulla.

Jag slogs för att få in alla i fåran vid det här laget. Jag såg att muren enbart kunde forceras genom att ta bitarna – en efter en – och placera dem i sitt avsedda sammanhang. Detta var en uppgift som jag utan hjälp aldrig någonsin skulle kunna klara av. Jag behövde såväl alla människor omkring som de entiteter jag varit involverad i som t.ex. projekt och företag – idéer – för att ens ha en chans att få pusslet lagt. Det var som sagt en kamp här – ett övertygande. Jag tog mig an det jag skjutit upp sedan jag blev norromdalälvenbo – att överbrygga det mentala gapet mellan de verksamheter jag är med i och min egen syn på saker. Att implementera positivt tänkande på koncernnivå. Låter kanske inte så märkvärdigt, särskilt om man betänker koncernens relativa litenhet, men för mig en verklig utmaning. Många mentala barriärer att överbrygga.

Där någonstans infann sig ett slags lugn. De jag mötte – de jag tänkt att jag skulle (behöva) övertyga – de var ju där de var. Och det var ju knappast min angelägenhet mer än till en liten blygsam del. Anledningarna till att någon inte direkt vrålade ”jaaaaaaaaaa”, var ju snarare ett uttryck för att de inte riktigt begrep vad jag menade. Det var då det hände. Jag slutade att försöka övertyga, förklara eller upplysa. Slutade försöka påverka och peta på riktningen hos andra. Istället fattade jag följande beslut:

Det blir som det blir.

Visst har jag lekt med tanken många gånger och utanför vad som kan kallas jobb har jag levt så ett tag. Nu blev det dags även i det näringsmässiga. Det gav ganska omedelbara resultat, huvudsakligen eftersom jag övergav idén att själv flytta pusselbitarna utan istället såg det som ett pussel som inte kan läggas om jag inte ger fan i att hålla på och styra och ställa över det. Bitarna vet ju själva var de vill ligga. Det finns inkodat i materian och tiden vet redan hur pusslet ser ut. Min utmaning var snarare att hålla mig på lagom avstånd och att inspirera bitarna att finna sin egen meningsfullhet – sin gyllene plats i helheten. Svårare än det kan låta.

Extrahjärnan fick komma igång på heltid. Vi började vår vandring genom öppna dörrar – mentalt inställda på den fight vi fått lära oss att livet är sparkade vi med full kraft ut i tomma intet med sådan kraft att vi fick ont i lederna.

Det blir som det blir.

Den gångna veckan liknar inget jag tidigare upplevt i hela mitt liv. Eller – det finns en passage. En förutsättning för det som händer nu. När jag träffade Henne. Då hände exakt samma sak, men i ett djupare och mer genomgripande mening, fastän det enbart involverade två människor. Allt förändrades – varje strå av verklighet, varje tanke och känsla bytte inriktning under loppet av en mycket kort tidsrymd. Hon stod där och visade hur underbart allt egentligen är – bara genom att existera. Och livet blev aldrig detsamma.

Ur den värld som föddes då föddes också en konflikt. Jag som alltid varit driven ur frustration – den blå lågan. Hämtat energi och inspiration ur livets upplevda tillkortakommanden och använt den kraft som gick åt att försöka forcera förtöjningarna i rekyl till att skapa. Den blå lågans tärande skapandekraft som hållit mig vaken och levande när hjärtat känts som en plågsamt bultande tagg i existensen. Den lågan slocknade när Hon och jag möttes. När livet huvudsakligen blev kärlek.

Mitt sätt att sköta det man kallar arbete stod från den dagen i direkt konflikt mot mitt sätt att leva. Och där har vi upprinnelsen till pusselbitarna. Pusselbitarna är nämligen inget jag hittat på själv – det är idéer som flutit runt i ett ännu inte isfritt hav på jakt efter sammanhang. Jag såg dem eftersom jag stod stilla, utan att tycka mig behöva söka existensberättigande. Jag stod där på stranden, fullkomligt tillfreds i kärleken och värmen och så kom de till mig. Lade sig på hög och skymde utsikten. Utgångspunkten. Att inte kunna se vattnet. Klart jag tappade balansen.

Nu flyter de där isblocken. De med intresse och villkorslös hängivelse har tagit var sitt block och äventyret i bränningen är rätt underhållande att se. Och så kommer människorna hela vägen fram, precis som jag inte längre tvivlar att visa mina färger så får jag uppleva andras villkorslösa närvaro.

Det blir som det blir.

Och det blir det ju hela tiden. Igår såg jag hur ledarskapet fungerade hos den som har det. Hur jag lyckades ingjuta inspiration på det sätt jag alltid drömt om, hur projekt flyter helt utan pekpinnar eller struktur – av den rena och fullkomliga flytkraft som bor i intresset och inspirationen. Och så kommer Redaktören in i bilden. Slår sig ner vid det svarta bordet och snor åt sig pusselbiten, stoppar den i fickan och återvänder till sin ö.

Det är helt jävla underbart.

Jag frestas att säga att det är ”galet”, ”helt sjukt” eller ”vansinnigt”. Men jag vet ju. Tårarna faller vid slutet av backen mot krönet. Vyn är andlöst betagande. Skönheten obegriplig med sinnet men går rätt in i hjärtat. Finner resonans med känslan och blott den fuktiga luften från sluttningen på andra sidan är tillräcklig för att starta skalvet. Att få vara här. Precis just nu. Med alla som är här. Det är pulsen. Nollpunkten. Meningen. Orden tar slut och jag förstår hur logiska tårarna är. Han visste. Alla visste och vet. Även jag.

Jag väger ingenting idag. Absolut ingenting. Och allt sker samtidigt.

Kommentarer

  1. Jag måste bara tacka så hjärtligt för att du skriver på bloggen! Det är verkligen värdefullt! Varje gång något som man inte riktigt tycker om har hänt och man är helt nere och trött på livet, så lyckas man alltid bli på mycket bättre humör och på mer positiva tankar efter man läst lite här.
    Stort tack!

    SvaraRadera
  2. tackar så mycket.

    interiktigttyckerom > interiktigtsåfarligtlängre > interiktigtklok :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter