Poäng och skinnvingar

Vilken underbar känsla det är att vinna en poäng. En sådan där liten, tillsynes meningslös och pluttig seger som i själva verket är skitjävla superdundermegaviktig. Det kan vara värt att påpeka att det inte var jag som vann poängen utan en påhittig person som parkerat sig och sina påhitt i den finansiella återvändsgränden en stekhet dag. I gränden fanns glassförsäljare, en vattenbar och en bärgningsbil. Glassförsäljaren sålde en glass för 20 procent av köparens all framtida intäkt. Vattenförsäljaren krävde full livegenhet och bärgningsbilen krävde full pantsättning av såväl den påhittiga personen som dess närståendekrets.

Det låg inte i dessa tre vise mäns intresse att påpeka det uppenbara – nämligen följande:

”Trampa ner kopplingen, vrid om startnyckeln och lägg i backen. Kontrollera med hjälp av backspegeln att det är fritt bakåt. Släpp sedan upp kopplingen samtidigt som du trycker ner gasen. Backa tills du kommer ut från gränden, ut på den gata där idéerna strömmade fritt innan du tvingades in i gränden på grund av den av vattenbaren, glassförsäljaren och bärgningsbilsägaren anlagda punkteringen. Du kan köra med punktering en stund. Väl ute på vägen kommer de att se dig – de som vill hjälpa dig. Som kanske lagar ditt däck och åker med en bit på vägen eftersom de ska åt samma håll.”

En efter en vaknar vi. Vi hålls lurade i massor men vaknar en efter en. Det är därför det är så skitjävla superdundermegaviktigt med händelser som denna. Där kan man tala om bekräftelse, faktiskt. Poäng till Social Avkastning – ha!

Vidare – på andra sidan skynket – drar de rädda vidare. Någon kommer hit och drar i sig nubbar för att vara sig själv genom att inte riktigt vara sig själv. Vederbörande hade att ta ut en livslängds närvarotörst på några berusade timmar i månaden eller så. Jag kan inte säga annat än att det är jävligt sorgligt att se hur rädslan äter folk. Det är inte rädslans fel. Det är inte fel över huvud taget, faktiskt. Det är bara irriterande ibland. I går var det nära att jag handgripligen satte stopp. Reflexen att ta till våld förvånade mig men samtidigt var det ett uppvaknande. En skinnvinge när inget annat hjälper. Från oväntat håll och med det distinkta syftet att stoppa den skenande räddharen från att springa ännu längre bort från sig själv. En annan gång, kanske.

Nej – fel igen. Alla kommer dit när de känner för det – bokstavligt talat. Man får välja sitt ungänge helt enkelt. Förutom skinnvingekandidaten är det i alla hänseenden utsökt, sällskapet. Som en enda stor familj, faktiskt.

Nu ska jag fixa lite bra väder. Ha det!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter