Dörrklåda

Det stockar sig när jag försöker skriva. Fingrarna träffar fler än en tangent åt gången. Det beror säkerligen på att datorn är ny. Att den Mac som varit min skrivterminal i tre år förpassats till reservdator i musikrummet. Att fingrarna ännu inte funnit rätt kontaktytor. Men det beror också på att det trycker på ur så många ådror. Att strömmarna virvlar samman och gör det hafsigt, svårfångat och inkonsekvent. Att språket flyter i de respektive rännilarna men när de möts bildas en turbulens som gör resultatet svårläst.


Ut dit.

Senast det löste sig gick jag ut genom den här dörren och satte mig. Väntade en stund. Och så flöt orden som de var menade att göra. Det är möjligt att jag måste dit igen för att få det att bli begripligt. Men jag har en känsla av att samma setup är möjlig här när värmen och den fuktiga luften infinner sig. Där finns i alla händelser att skriva om och jag inser att jag längtar efter att göra det. Mycket och mångordigt med en röd tråd för en gångs skull.