Flytande

Gårdagens vattenburna utflykt lever fortfarande kvar på insidan av huvudet. Sara fick mig att prova något nytt. När ens fru vill prova något nytt – ja då lyssnar man extra noggrant. Hennes uppslag var att framföra båten ytterst långsamt - under planingströskeln. Det var en tanke jag nästan aldrig tänkt tidigare – uppvuxen med planande båtar och på ständig jakt efter känslan att skära vatten med bogen med det där karaktäristiska forsandet av vatten som kastar sig åt sidorna kändes det som oprövad terräng. Efter några minuter stod det emellertid klart att jag tyckte om det. Den lätta vinden som uppstår, den låga ljudnivån från den mullrande åttan under golvet och den behagliga icke-vindkyleffekts-påverkade temperaturen ombord blandat med det faktum att man faktiskt inte måste lägga all sin energi på att hänga med och lite lätt ängsligt leta prickar – man har god tid på sig runt fem knop. Det var som fan. Framtidens melodi att åka långsamt på vatten. Och vips blev sjön väldigt mycket större.

Det händer något särskilt när man vistas på vatten en stund. Allrahelst när solen får doppa sig i allt mer spegelblankt vatten och de där oljigt glidande ytorna via båtens lätta rörelser arbetar sig hela vägen in i sinnet. Det händer något på insidan. En mjuk, vågformad, tung sidenduk infinner sig i sinnet. Gör allt flytande och ger varje tanke en underbart kittlande lätt friktion. Det är som att bada. Att vistas i vattnet, men på insidan. Att låta det flyta i den takt vattnet stipulerar. Att låta det rinna med den där självklara tröghetens förtjusande takt.

Livet på land kan ibland kännas stumt. Fysiskt. Här råder materiens absoluta lagar. Man landar på marken och kroppen erfar en stöt genom tätheten i marken och fötterna. Står man på marken är det kroppens eget jobb att finna och hålla balansen. Marken är orubblig. Fast. Absolut och förvisso full av liv och eftertanke. Tvivelsutan uppskattad och lustfylld – det är variationen som är förtjusningen. För vid vatten råder helt andra premisser. Vattnet fångar mig om jag hoppar i det. Det låter mig bli en del av det och sätter inga hårda gränser. Jo – i och för sig – om jag färdas i hög hastighet. Om jag faller på vattenskidor i 40 knop – då känns det som om vattnet är gjort av fast materia. Men det är ju ganska logiskt om jag färdas så fort som vattnet själv aldrig skulle medgett – klart det blir en fasförskjutning och en större kontrast mellan oss då.

Kanske är det därför det är så underbart att vistas och röra sig långsamt på vattnet. I vattnets egen takt. Jag har alltid känt en oförklarligt stark känslomässig bindning till vatten av alla de slag. Om somrarna uppvuxen vid havet och i varje utflykt i världen nästan andlöst tvingad av ett kvävande begär att besöka haven om de varit i närheten. Har haft mina tvivel på om storsjön här verkligen håller måttet. I går fick jag svaret. Den är perfekt. Nära. Blir fort varm. Och innehåller allt vatten jag behöver. Med möjligheten att färdas i dess egen takt växte den avsevärt.

Sedan det där med fisk och fiske. För mig är det bara en förevändning. Jag fortsätter gladerligt att rensa sjön på pinnar. Det är ju också - rent tekniskt - napp.