Den meningsfulla döden

Jag höll räkningen. Av de fyra timmar av gårdagen som jag inte spenderade i soffan på uteplatsen satt jag tre och en halv i en stol alldeles invid. Det var en alldeles förtjusande dag. Mitt på den kom en man och pratade om livet. Vi pratade om livet ganska precis halva dagen. Med fokus på döden. Det slår mig att jag är rätt frispråkig om döden och för min egen del liksom beslutat mig för att den är något meningsfullt. Att de som dör gör det av en anledning, precis som allt annat på insidan av den här verkligheten. Och därmed givetvis på utsidan också.

Jag har sett några stycken dra sig ur spelet nu och jag kan inte se att det inte stämmer. Det är klart – när det händer – när spöksmärtorna sätter in, när det inte längre går att ringa den avlidne, att gnugga sig mot dennes energi i fysisk form, att prata och söka handfasta råd – då är det inte ett dugg kul. Det blir tomt och jävligt. Och säkert känns själva dödsfallet meningslöst. Vi som tidigare haft den som avlidit vardagen tvingas ifrågasätta vår syn på livet och döden, vare sig vi vill eller inte. Vi prövas som det heter.

Men så med tiden går det upp något. I mitt fall – efter att farsan dog – tog det väl sådär ungefär ett år. Jag började hitta pusselbitar av vad jag saknade efter honom i mig själv. Fann att det jag saknat mest faktiskt fanns kvar. Tankar jag tidigare inte behövt tänka själv utan kunnat få genom att diskutera med honom. Känslor jag fått genom att han fanns. Saker han förkroppsligade – nu fanns de i mig istället. Gradvis inflyttade i takt med att saknaden flyttades ut.

(Nu har jag säkerligen haft tur i fråga om mina upplevelser av döden och dess efterlämningar. Men eftersom inte turen är någon tillfällighet och eftersom tillfälligheten inte är någon slump och eftersom slumpen inte är någon tillfällighet och så vidare så är det nog likväl meningen att jag ska se saken på det det här sättet. Och tiden vet ju att jag inte kan hålla tyst. En gång läste jag en (iofs väldigt lång) artikel om tjusningen i att skriva korta artiklar. Den gjorde aldrig riktigt intryck.)

Kanske är det därför den akuta saknaden finns – för att agera platshållare för alla de utrymmen den avlidne fyllt i ens eget liv och själ. Att saknaden initialt tar platsen som senare kommer att fyllas av de saker den avlidne efterlämnat i hos den saknande. I mitt fall, med farsan till exempel, är det hur tydligt som helst. Optimismen och synen på hur det fungerar. Jag visste inte riktigt hur han såg på saken förrän jag nu fått det i mig. Jag hade aldrig kunnat förstå helt och hållet – inte i mig själv – om jag inte sökt hans närvaro efter att han försvann genom att plocka i de intryck han lämnat kvar.

Tydligast ser jag det hos Casper. Visst – han är inte kommen arvsmassevägen, men jag ser ändå att jag någonstans visat honom vägar som jag en gång blev visad – utan att ha ägnat det en tanke - och att han därigenom för mig visar pusselbitar till hur farsan såg på saker och ting. Jag tycker det är rätt mäktigt, faktiskt.

Om jag leker med tanken att döden inte alls är en ondskefull lieman som kommer och brutalt rycker undan människor från oss och efterlämnar blödande sår i mänskligheten utan istället ser döden som en naturlig progression för den som har kommit så långt i sin gärning här att det mest gynnsamma för de som finns runtomkring denne någon är att själva kliva fram och ta en del av den avlidnes visdom. Om man leker med den tanken – blir inte döden ganska meningsfull även den? Och vad beträffar huruvida den döde verkligen försvinner – vad är att existera – är det att finnas som kött och blod eller är det att ens tankar och känslor lever?

Jag har vuxit avsevärt sedan farsan och farmor lämnade in och jag ser tydligt att jag är långtifrån den ende som utvecklats i spåren av deras försvinnande. Jag känner fortfarande att jag har dem här, alldeles nära. I mig, faktiskt. Vare sig det är en andlig uppkoppling eller en upplevelse skapad av minnen, längtan och holistiskt förklarade sensationer. Jag känner den djupaste och mest kärleksfulla tacksamhet till vad dessa givit mig och önskar naturligtvis att de skulle vara här, handgripligen. Vi har mycket att prata om. Men inte för ett ögonblick tvivlar jag på att deras försvinnande hade en mening.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!

Ingen kommentar