"Alla andra"

Statoilmacken bjöd inte på några överraskningar. Allt som brukade finnas där fanns där, inklusive begynnande brunhet på bananerna och en hög utslängda ATG-lappar på golvet i hörnet. Hyrfilmerna vid entrén utgjorde det mest iögonfallande. Där pågick en diskussion. Han fortsatte fram till kaffemaskinen och fyllde en balja. Tog god tid på sig så att han inte skulle missa utgången av diskussionen. Ingen fara – visade det sig. Diskussionen om val av film hade just tagit slut med orden "vi tar den här, alla säger att den är bra". "OK".

Han började fundera över vad han just hade hört. För det första – vad är oddsen för att alla verkligen har sett filmen. Inte särskilt höga, egentligen. Han hade faktiskt aldrig hört talas om en film som alla sett. Måste nog vara så att "alla" i det här fallet var något slags intryck sagesmannen fått. Att han upplevde det som att "alla" sett filmen men i själva verket handlade det kanske om att de som sett den faktiskt påpekat det men att de som inte sett den inte tyckt att det var nödvändigt att framhålla "jag har inte sett den där filmen", specifikt.

Han mindes att han någonstans läst om ett afrikanskt språk där ordet "alla" inte fanns utan där man helt enkelt istället räknade upp namnen på dem man menade. Han hade skrattat lite åt de primitiva afrikanerna när han läst det och tyckte att det måste bli rätt omständligt när man till exempel hade stora middagar eller liknande och ville tilltala samtliga närvarande. Kanske var det därför den del av Afrika där han förmodade att dessa sedvänjor levde kvar inte hade några större civiliserade stadsbildningar? Hur omständligt skulle det inte vara att kommunicera med en omgivning om man inte kände samtligas namn? Samtidigt började det gry ett slags förståelse för sedvänjan. Att man bara tilltalade dem man kände namnet på. Att man bara verkligen från sitt hjärta kunde tala till dem man gjort sig besväret att etablera en relation med.

Tanken gled vidare genom butiken. Blicken fastnade i tidningsstället invid kassan samtidigt som han erlade den tjuga kaffet tydligen kostade. Han lekte med tanken att ifrågasätta priset med orden "alla säger att kaffet är väldigt dyrt här, men ingen vet varför", men avstod. Rubrikerna på kvällstidningen handlade om en dold sjukdom som alla kunde vara drabbade av samt några förespeglat intrikata detaljer kring en fotbollsspelares stukade tumme. Tidningsrubriker. Massmedia – tänk om de behövde tilltala alla de ville tala till med namn. Han mindes att han någonstans sett alla Sveriges telefonkataloger – på den tiden de fortfarande hade ett existensberättigande. Han hade varit prao på lokaltidningen och i deras reception hade de hela rikets telefonkataloger, uppdaterade årligen. Det var en imponerande samling papper. Han såg framför sig hur kvällstidningen inleddes med namnen på alla den ville tilltala, förmodligen samtliga i kungariket Sverige. Först cirka tiotusen sidor namn, därefter det så kallade innehållet. Det skulle kanske ge innehållet perspektiv, tänkte han.

Paret som hyrt filmen hade nu kommit till kassan och börjat göra upp själva detaljerna kring hyran – den så kallade juridiken. Han kunde inte låta bli att tänka på bevekelsegrunden till beslutet och övervägde att tilltala de bägge och fråga hur de resonerat kring sitt val av film. Men eftersom han inte visste vad de hette lät han det bero. Han drog ut på sortin så gott det gick. Hade ingen brådska att fortsätta sin resa utan tänkte njuta sitt förmodat prisvärda kaffe utanför macken i den ljumma kvällssolen. Tankarna fortsatte. Om "alla andra" och alla andra är två helt olika saker och om det är så att massmedia pratar till "alla andra" istället för alla andra. Vem lyssnar då egentligen? Hans fot fastnade i något. Det var en hög med dagstidningar som blivit dränkta i morgonens regn och därefter påkörda av de bilar som under dagen frekventerat mackens pumpar. Tidningarna var nu inget annat än en grå massa.

Ja! Den grå massan! Givetvis. Eftersom massmedia inte tilltalade sin målgrupp specifikt så talade den till den grå massan. Och den grå massan tyckte som "alla andra". Alltså var det den grå massan som sett filmen som paret därinne hade hyrt. Det var det faktum att den grå massan sett den och tyckte den var bra som fick dem att välja filmen och nu skulle de hem till sin lägenhet där det kanske fanns en liten hundvalp eller kattunge och njuta denna film tillsammans. Men tänk om de då – efter att ha sett filmen – blev en del av den grå massan. Tänk om de slukades? Han petade med foten i tidningspappret. Det var ingen vacker syn. Det där var sympatiska människor som säkerligen hade mycket kul att få uppleva kvar i livet. Om de slukades av den grå massan nu – denna varma augustikväll – vad skulle de då bli av deras liv? Om de lobotomerades att bli som "alla andra". Bäst för dem att de inte tyckte om filmen. Om de inte gillade den skulle de ha tagit avstånd från "alla andras" åsikt. De skulle därigenom klara sig från att slukas av den grå massan.

Han hoppades att de känt varandra tillräckligt länge för att inför varandra våga erkänna att de inte tyckte om filmen – om så var fallet. Att de vågade uttrycka att de inte tyckte som "alla andra". Det krävde mod att göra så – det visste han. Hur många gånger hade han inte själv underlåtit att uttrycka en avsikt som avvek från den grå massans? Hur många gånger hade han inte på autopilot och lite lätt sömnigt bifallit saker som han verkligen inte kunde skriva under på eftersom det faktiskt var det enklaste sättet att gå vidare från en rätt oinspirerande situation.

Koncensus – tänkte han – världen vilar på konsensusbeslut. Demokrati. Att vi är överens om hur vi vill ha det. Att vi gemensamt uttrycker vår vilja. Vad "alla tycker". Tänk om det är så här det går till? Svindeln började tillta. Paret gick ut genom dörrarna som gled igen bakom dem. De satte sikte mot ett höghus i närheten och han kände att pulsen ökade. Det här var på allvar. Dessa två kanske alldeles nyss hade träffats. De kanske inte skulle kunna stå upp för att de inte tyckte som "alla andra" inför varandra. Kanske var filmen dålig men skulle genomlidas ändå eftersom de förmodade att den andre (vilket ju i deras slutna sällskap om två utgjorde den närvarande delmängden av "alla andra") tyckte att filmen var bra. Han satt på en träbänk några meter bort och solen gjorde honom dåsig. Han var orolig, illa berörd och kände att hjärtrytmen var oregelbunden men mäktade inte röra sig.

Det flimrade bakom ögonen. Han såg den grå massan välla fram över världen och sluka alla färger. Löpsedlarna skrek mot människorna på gatan så att de tappade balansen och ramlade baklänges. "Ja – jag tycker som du", sa de när de låg där på asfalten, överkörda av åsiktsfabriken. Nermalda av tjatet från den som själv sagt att "det är jag som är den grå massans röst – lyss till mig – hör vad jag säger för vad jag säger är vad alla andra tycker och om du tycker något annat är det upp till dig att tänka om – alla andra kan väl inte ha fel!? Om du tycker annorlunda får du ta diskussionen med dem. Det finns nio miljarder människor här på jorden – de är alla andra – och ditt jobb, besserwisser, är att tala dem tillrätta så att de förstår din åsikt. Kan du inte det så ska du enbart knipa käft". På så sätt vällde den grå massan fram över världen och begravde alla parker, vattendrag, träd, bostäder och gator i våt, fuktig papier-maché. Solen fortsatte att skina på världen men den var redan begravd. Rösterna och skratten var inkapslade i massan och det var svårt att andas där under. Var och en fick fullt upp med att hitta syre och att gräva sig fram till mat för dagen genom den grå massans tunnelsystem. Bristen på ljus gjorde att man blev sjuk och stanken av lik och förruttnelse spred sig under pappersytan. Solen torkade massan som nu var stenhård på ytan. Robotar skapade av "alla andra" patrullerade ytan minutiöst. När någon försökte ta sig upp genom skorpan blev denne genast beskjuten av den vassaste verbala salva. Ingen vågade sig upp genom massan.

Han vaknade med ett ryck. Paret med filmen var borta. De hade vandrat vidare med sin film och risken var överhängande att de skulle slukas av vad det nu var för något han drömt om. Nu fick han syn på dem en bit bort. De var på väg över gården mellan två hus. Hjärtat bultade. Han visste att om han sprang ikapp dem skulle han riskera att få en ny infarkt. Han riskerade att spränga sitt hjärta för att avstyra en eventualitet på så lösa grunder som en mardröm under en mikrosömn. En mardröm som uppstått till följd av vätskebrist en het dag, sannolikt. Samtidigt var intrycken från drömmen handfasta. Som om de vävt samman strängar av fruktan han burit på och inte kunnat förklara. Han hade sett Hydran. Detta mångarmade mytologiska monster. Hennes sätt att fånga människor och göra tidningspapper av dem. Det var dags att för en gångs skull reagera på känsla.

Han rusade upp, kastade sig över vägen och blev sånär påkörd av en buss. Bussen tvärnitade och människorna i den ramlade runt. Det skulle säkert skrivas insändare om detta i lokaltidningen – vårdslösa busschaufförer som "alla andra" retade sig på. De började närma sig en port nu. "Vänta! Stopp!", ropade han desperat. De tog ingen notis av honom. "Ni med filmen! Väääänta!". De stannade. Han sprang sista biten till dem.

Det stirrade på honom. Han hade svårt att forma orden på grund av ansträngningen. Och tur var väl det eftersom han inte visste vad han skulle säga. Hur skulle han kunna förklara vad det var som fått honom att springa över gatan och trotsa sin fysik? Hur skulle han kunna förmedla den dröm – den vision – han fått? De skulle tro att han var tokig. Kanske skulle de ringa polisen. Kanske skulle det till och med skrivas en notis om honom i tidningen så att "alla andra" fick läsa om hans förödmjukelse. Nej. Istället fick han en snilleblixt. "Jag har sett den där filmen och tyckte den var dålig. Alla gillar inte den där filmen", sa han och vände på klacken. Kände hur de tittade efter honom en lång stund. I bästa fall skulle de aldrig begripa vad han hade menat. Men det var skitsamma för han hade spräckt nollan. Han hade stuckit hål på villfarelsen att alla andra tyckte om filmen. Han hade likt David utmanat Goliat och han hade gjort det med tvivellöst segerrik utgång!

Vägen tillbaka var triumfalisk. Hjärtat lugnade ner sig. Andningen hittade sitt djup i hans bröst. Han skrattade till när han såg lakritsremmarna efter bussens tvärbromsning och tog sikte på sin kaffekopp på bordet där borta på gräset. Slog sig ner och slöt åter ögonen. Han såg hur det stenhårda täcket av papier-maché sprack upp och hur maskrosor började växa ovan skorpan. Hur regnet gav näring åt växtligheten i den massmediala öknen. Det var en utveckling som skedde genom små, tillsynes oviktiga händelser som den här, tänkte han. Varje liten seger vrider kontrollen ur den grå massans händer. Varje liten sak. Jag har gjort det enda Hydran inte kan, tänkte han. Och det kändes väldigt, väldigt bra.

"Den grå massan finns inte", tänkte han vidare. "Den har aldrig funnits. Den är som ett monster under sängen, en dold sjukdom, ett sagoväsen. Den är uppdiktad för att få oss att tappa andan och inte tänka för mycket". Han kände hur syret skänkte liv i hans kropp och hur sinnet blev klart och tomt på tankar. En lastbil kom körandes in för att tanka. Det fuktiga tidningspappret fastnade under ett av dess hjul. Han satt kvar och väntade tills lastbilschauffören tankat klart. När han ökade hastigheten nere på vägen lossnade tidningspappret. Det hamnade precis intill bromsspåren efter bussen. Symmetriskt men för varje annan förbipasserade helt oväsentliga tecken, skräp rentav. Men för honom var det fullt av betydelse. Inte för "alla andra". Vilket ju var helt logiskt eftersom han visste att han finns men han hade insett att "alla andra" existerar. Dags att upptäcka världen innevånare för innevånare, konkluderade han och hoppade in i bilen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter